Göteborgsposten – 17 mars 1870, sida 1

en oroligt forskande blick, liksom om hon från hans läppar väntude sjelfva ödets domslut. — Nåväl, mumlade hon, är det något hopp? Ser ni någon ledning? — Ett halft dussin ledningar, svarade polismannen. Det första vi ha att 2öra är att erbjuda en belöning för återställandet af det sidentäcke som togs bort med den lilla flickan. — Hvarföre erbjuda en belöning för täcket? frågade kapten Copplestone. — Förstår ni ej, svarade mr Larkspur med ett medlidsamt smålcende, att om vi finna täcket skola vi sannolikt äfven finna barnet? Den man som tog det begick ett misstag då han äfven tog med sig täcket, såvidt han ej var slug nog att förstöra det innan han kom långt på sin väg. Gjorde han ej det — lemnade han täcket efter sig på något ställe anser jag hans spel så godt som förloradt. Inom fyrtioåtta timmar härefter skall jag ha ett tillkännagifvande i hvarje tidning, erbjudande fem pund i belöning för det sidentäcke ni beskrifvit. Mr Larkspur sysselsatte sig derefter ända till skymningen med att skrifva till poliskontoren i hvarje stad i England om saken. Sedan detta var gjordt, begaf han sig till byn Raynham. Här tillbragte han den öfriga delen af aftonen på värdshuset Höns och kycklingar, drickande konjak och vatten samt lyssnande till kundernas prat. Bland dessa befann fig äfven kusken på Raynham Castle, Matthew Brook. — Jag skall säga er en sak, Mat Brook, sade en