Göteborgsposten – 16 mars 1870, sida 2

—— a — — F— — betta var ett fult spratt, sade han lugnt; hvad är nu att göra? — Ni måste följa mig till Raynham Castle — ni måste bjelya mig att finna mitt barn! utropade lady Eversleigh. Ni är bättre nu, mr Larkspur, kan ni uthärda resan? För himlens skull, vägra ej att bistå mig. Ni måste följa mig, Andrew Larkspur. Bringa mitt barn tillbaka i mina armar, och ni kan nämna hvilken summa ni behagar för denna ovärderliga tjunst. — Nej, nej, sade mr Larkspur; tala ej om det. Jag är nu frisk igen, men huru skall det gå med våra planer i London? — Tänk ej på dem, Hvad betyda de nu för mig? — Godt, mylady, svarade mr Larkspur; om det måste ske så skoll det ske. J.g måste vända ryggen åt den nättaste affär som någonsin en Bow-Street polisman haft om händer just i det ögonblick då den börjat bli som mest intressant. — Ni följer mig således genast? — Gif mig en tinma på mig för att uppgöra mina planer och jag är er man, svarade mr Larkspur. Om barnet kan återfinnas, så är Andrew Larkspur man att återfinna det, och hvad belöningen beträffar så låt oss ej tala derom. Jag kan väl vara hård nog, men ej är jag den som ockrar på en mors känslor hvilken förlorat sitt enda barn. Inom mindre än två timmar derefter suto han och lady Eversleigh i en vagn dragen af fyra hästar, på väg till Raynham.