Göteborgsposten – 16 mars 1870, sida 2

han lifligt i pairskammarens sammanträden, England och Sverige. Efter restaurationen fullbordade han sina studier i Paris och kom såsom 19-årig yngling i beröring med Guizot, hvars uppmärksamhet han tilldragit sig genom en liten skrift angående Sveriges politiska och sociala förhållanden. Montalembert slöt sig tidigt till den skola, hvars grundläggare och apostel Lamenais var och hvilken, i behof af nya vapen för be kämpande af byråkratien inom staten, ansåg det möjligt att sörsona den romerska kyrkans grundsatser med den politiska frihetens. Han blef en af grundläggarne och utgifvarne af detta partis organ, LAvenir!, och utmärkte sig tidigt genom skärpan och vältaligheten i sin polemk. Derpå började han ett slags korståg mot universitetet och dess på tro blottade vetenskap samt förenade sig, stödd på chartan, som garanterade full frihet för den offentliga undervisningen, med de Coux och abbö Lacordaire om grundläggandet af en Fri Högskola. Han förbisåg dock härvid den omständigheten, att fransmännen visserligen voro teoretiskt tillförsäkrade alla möjliga rättigheter, men att enskilda polisförfattningar tillbakatogo hvad lagen gaf. Polisen stängde också hans skola, och då han bragte saken inför pairskammaren, af hvilken han förut genom sin fars död blifvit medlem, uppträdde han visserligen med stor glans för första gången såsom talare och försvarade med sällsynt vältalighet undervisningsfriheten, men blef likväl dömd till 1000 fres böter, ty författningen uppställde blott som princip: lära och undervisning äro fria; men användningen af denna frihet berodde af polisens tillåtelse, hvilken Montalembert försummat skaffa sig. Hans tal väckte för öfrigt utomordentligt uppseende och var början till hans politska bana, fastän han först något senare, eller 1840, kunde intaga sitt säte i pairskammaren, emedan han ännu icke var 40 år gammal. Emellertid vann han litterär utmärkelse såsom försvarare af katolicismen och skref år 1839 Elisabeths af Ungern Lefnad, en afhandling öfver medeltidens konst och Erkebiskopen af Canterbury den helige Anselms lefnad och tid. Hans makas — dotter till belgiske ministern, grefve Merode, och gilt med honom sedan 1843 — vacklande helsa föranledde honom att för någon tid välja Madeira till boningsort. Derifrån utfärdade han en berömd blitven skrifvelse till the Camden Society i Cambridge, hvars hedersledamot han blifvit, i hvilken skrifvelse han bekämpade detta sällskaps sträfvan att identifiera protestantismen och Englands reformerta kyrka med medeltidens och det kontinentala Europas kyrka. Vid denna tid skref han äfven: Du Devoir des Catholigues dans la question de la leberte lenseignement. hvilken skrift gaf signalen till en hältig kamp af den franska ultramontanismen mot statens rätt att ha uppsigt öfver och utöfva inflytande på kyrkans angelägenheter. Sedan Montalembert under Ludvig Filips sista år återvändt till Frankrike, deltog der han alltid försvarade den romerska kyrkan och ibland, då denna befann sig i minoriteten, äfven friheten. Sålunda bekämpade han Ryssland och dess absolutistiska sträfvanden, derför att Polens katolska kyrka unertrycktes af czaren, talade för det konstitutionela Belgien, derför att det klerikala partiet der under författningens skydd hade utsigt att komma till väldet, samt talade ifrigt för det schweiziska Edsförbundet, till hvars understödjande han äfven i Paris grundade en komitå för religiös frihet. Sitt deltagande för katolicismens sak på Irland ådagalade han genom den sorgefest, som han d. 10 Febr. 1848 anordnade i kyrkan Nötre Dame för ÖConnell. Etter Februarirevolutionen var Montalembert en af de första af de parlamentariska storheterna, som förklarade sig för republiken. För departem. Doubs, der han var godsegare, invald i nationalförsamlingen och senare äfven i den lagstittande församlingen, anslöt han sig till klubben vid gatan Poitiers samt stod med Tbiers, Fulloux, Berryer, Molo ov. a i spetsen för de konservativa, hvilka ståndaktigt och med framgång gjorde front mot socialisterna i de flesta frågorna för dasen. Han tog en framstående del i de debatter, som ledde till expeditionen mot romerska republiken, och flera af hans tal, isynhet det han höll d. 19 Okt. 1849 rörande de vilkor, under hvilka den påfliga myndigheten i Rom måste återställas, rönte för hans mä-3 sterskap i vältalighetskonsten stormande bifall inom en församling, som annars icke hyllade hans åsigter. För statsstrecket af d. 2 December böjde j sig Montalembert ej allenast såsom en politisk nödvändighet, utan prisade det såsom en I