Göteborgsposten – 16 mars 1870, sida 2

sinna, att den allmakt, som regeringsöfverhufvudet vunnit, ejallenast var bestämd att tjena som vapen mot omstörtningspartiet, och då det dekret utkom, som bestämde de orlöanska godsens konfiskering, afsade han sig all förbindelse med den nya makten. At den lagstiftande kårens medlemmar var han den ende som höjde sin varnande stämma mot det successiva undertryckandet af alla allmänna frioch rättigheter. År 1854 hade han skrifvit ett enskilt bref till den fordna nationalförsamlingens president, Dupin, hvilken förvandlats till en fanatisk dyrkare af kejsardömet. Detta bref, i hvilket han uttalade sig ganska skarpt öfver karakteren i det nya styrelsesystemet, hade utan hans vetskap först intagits i en belgisk och derefter i en fransk tidning. Deraf såg regeringen sig föranledd att inkomma till lagstiftande kåren med begäran om rätt att få stämma grefve Montalembert för kejsarens skymfande. Kåren lemnade sitt bifall trots Montalemberts vältaliga försvar. Men domstolen frikändo honom. Vid derpå följande val till deputerad led Montalembert nederlag, men soulagerades af franska akademien, af hvilken han sedan 1850 varit medlem, med att utväljas till dess direktör. I denna egenskap har han hållit ett berömdt blifvet tal öfver det andliga och sedliga lifvets förfall i Frankrike under den närvarande regeringen. I en tidskrift Contemporain skref han en uppsats: ÅEn debatt öfver Ostindien i ostindiska underhuset, hvari han vältaligt yttrade sig för institutioner efter engelskt mönster samt bittert utsor mot förhållandena inom sitt eget sädernesland. Han blef för denna artikels skull dragen inför rätta och dömdes till 6 månaders fängelse samt 3000 fres i penningböter. Kejsaren esterskänk:e straffet, men Montalembert vägrade att emottaga nåden, likasom han äfven vägrade att emottaga den subskription, som man öppnat åt honom i England för betäckande af de honom ådömda böterna. Man har velat anse Montalembert för anhängare af åsigten om den romerska kyrkana ofelbarhet, men det har förunnats honom att ännu några timmar före sin död sritvå sig från anhängighet till de dårskaper, som predikas i Rom. I detta bref yttrar han bl. a.: Ni skall ieke, jag vågar tro det, finna i mina tal eller skrifter ett enda ord, som öfverensstämmer med de läror eller anspråk, som ultramontanerna i våra dagar uttala; och detta af det enkla skälet att ingen tänkt på att hysa eller proklamera dem alltifrån mitt inträde i det politiska lifvet ända till det andra kejsardömets tilltrådo till regeringen. Aldrig har jag, himlen vare lof, tänkt, sagt eller skrifvit något till förmån för påfvens personliga och särskilda ofelbarhet, sådan man vill pålägga oss den; ej heller för teokratien, för kyrkans diktatur, hvilken Jag ogillade i min historia om Vesterns Munkar?, ej heller till förmån för denna Roms absolutism, hvars tillvaro ens i medeltiden jag i ett tal bestridt, medan den deremot nu utgör symbolet eller programmet för den ibland oss herrskande fraktionen. Montalemberts bok Vesterns Munkarär ett verk, som med all rätt gjort stort uppseende och i flera afseendon är af stort intresse. Han är nu död, och han har nedlagt sitt af långvariga lidanden trötta hufvud aktad för redbarhet och ett varmt hjerta. Eftersom vi äro på tal om märkligare dödsfall, må här nämnas det anmärkningsvärda deri, att kandidaten till Spaniens tron, hertigen af Montpensier, i en duell dödat prins Henrik af Bourbon. Denne senare hade på ett kränkande sätt angripit hertigen i några bref, hvilka kommit till den senares kännedom och föranledt honom att utmana prinsen. Duelien egde rum d. 12 d:s på morgonen. Skottet träffade prinsen i hufvudet, så att han på platsen uppgaf andan. Prins Henrik var chefen för äldsta linien af bourbonska huset. Sonson till konung Carl X af Frankrike och son till prins Ferdinand af Artois, hertig af Berry, föddes prins Henri-Charles-FerdinandMarie-Diendonn dArtois, hertig af Bordeaux d. 29 Sept. 1820 och var således nu 59 ) år. Då Carl X måste abdikera, afstod kronprinsen Lnudvig sina rättigheter till franska kronan, d. 2 Aug. 1830, till förmån för hertigen af Bordeaux, hvilken med dem lemnade Frankrike d. 16 Aug. 1830 och sedan burit titeln grefve af Chambord. Han förmälde sig 1846 med erkehertiginnan Theresia af Österrike, äldsta dottern till hertig Frans IV af Modena. Legitimisterna måste nu bli ursinnigare än någonsin på hertigen af Montpensier, hvilken äfven bör kunna anses hafva förverkat sin åtkomsträtt till spanska kronan. Men hertigen var sista räddningsplankan för dem, som i Spanien vilja ha en monark af kungligt blod. Det ryktet har derför sannolikheten sör sig, att de monarkiska prerogativerna skola komma att öfverflyttas på marskalk Serrano. regenten.