Göteborgsposten – 14 mars 1870, sida 2

mI 13DIHATILH; ÖLIÄIIGD 1IIVGÅI MAR 1: 911 MULrvL1förman i smädligt, föraktligt eller vanvördigt yttrande, eller förgriper sig mot honom med hotelser vLeller annan missfirmlig gerning i eller för embetet teller tjensten, eller utom tjensten då förmannen bär sin tjenstedrägt, och det sker å tid eller ort, vratt gerningen väcker synnerlig uppmärksamhet eller förargelse, om han är officer eller underofficer, med fängelse eller afsättning; Förolämpas förman eljest af underlydande, dömes den brottslige till fångelse i högst sex månader, eller, der mildrande omständigheter förekomma, till disciplin-straff. Enligt disciplinstadgans 2:dra är krigsman skyldig att d alla tillfällen visa förman tillbörlig uppmärksamhet, heder och aktning., och brott häremot bestraffas med vaktarrest intill 60 dagar. Krigsministern är näst konungen, högste befälhafvaren öfver krigsmakten till lands, och således hvars och ens till denna krigsmakt hörande högste förman. Det torde vara allmänt kändt att hr Ericsons uppträuande med klander öfver krigsministerns embetsåätgärder inträffade vid ett tillfälle då sinansministern besvarat en af grefve Posse framställd interpellation, och att detta uppträdande således icke i någon mån egde sammanhang med det ämne som för tillfället diskuterades. — Hr Ericsons uppträdande måste sålunda hafva föranledts endast af krigsministerns blotta närvaro i kammaren — som man man sagt oss, var krigsministern vid det tillfälle som är i fråga, första gången under denna riksdag närvarande i kammaren — och hr Ericsons beteende måste följaktligen karakteriseras såsom ett personligt utfall mot denne hans högste förman, och detta så mycket mera, som krigsministern för den åtgärd i kommandoväg, hvilken klandret gällde, icke är ansvarig hvarken för någon enskild riksdagsman eller ens för riksdagen kollektift, utan kan härför, enligt 105 S Regeringsformen, jemförd med 38 5 Riksdagsordningen, ställas under tilltal endast af nästkommande riksdags konstitutions-utskott inför riksrå t. Då hr Ericson således äfven i sin egenskap af riksdagsman saknade befogenhet att på sätt som skedde klandra en af hans högste förman vidtagen åtgärd, som hvarken utgjorde eller kunde utgöra föremål för öfverläggning, och då detta obestridligen skett å tid och ort att det väckt synnerlig uppmärksamhet och förargelse, har hr Ericson begått en handling af sådan art, att endast den omständigten att han vid begående af densamma i egenskap af riksdagsman uppträdt i Andra kammarens sessionsrum, kan skydda honom för ett ansvar, som under andra förhållanden, enligt hvad ofvan är omförmäldt, måst derpå följa. Att emellertid en officer, som hedrats med uppdraget att vara ett folkets ombud, kunnat göra sig saker till ett sådant förfaringssätt, torde föra mången med förhållandena inom armten obekant, på den tanken att det måtte stå illa till med den militära andan inom densamma, och särskildt vid det regemente kapten Ericson tillhör, och för att på det enda sak som står oss till buds, förebygga ett sådant oförtjent omdöme, åtminstone hvad armfben i sin helhet angår, och minska den skugga han kastat öfver densamma, vilja vi härmed hatva uttalat en kraftig protest mot kapt. Ericsons obefogade och omotiverade uppträdande. Vi vilja med ofvanstående naturligtvis icke hafva sagt, att en officer som blifvit vald till riksdagsman skulle vara förhindrad att uttala sin mening rörande de frågor som äro kamrarnes öfverläggning underkastade, äfven om denna vore snörrätt stridande mot krigsministerns; vi akta tvärtom representantens sjelfständighet så högt som trots någon och vilja ingalunda inskränka hans fria yttranderatt, men hvad vi vilja hafva uttryckligen uttalat är att hans uppträdande skall vara befogadt, at förhållandena pakalladt, hans språk hyfsadt, och att han under alla omständigheter skall iakttaga den värdighet och det decorum, som höfves en representant. Vi lemna nu detta sorgliga ämne, och vilja dervid hafva uttalat den förmodan, att Westgöta regementes i öfrigt aktade officerskår, och främst deribland dess humane och allvarlige chef, skola, under känslan af det sätt, hvarpå kapt. Ericson vid riksdagen uppträdt, veta att i handling ådagalägga den protest mot detsamma, som vi endast kunnat med ord uttala; — men dessförinnan torde dock opartiskheten fordra det erkännande, att om någon ursäkt för hr Ericsons beteende gifves, så ligger den deruti att han beklagligen icke saknat föredöme på den bana han beträdt. Vi hafva nemligen, med ej mindre ledsnad än förvåning, under denna riksdag hört chefen för Wermlands regemente, öfverste Wijkander, hvilken har den äran att vara ledamot af Första kammaren, besinningslost uttara mot krigsministern — så besinningslöst att han icke ens visste hvad krigsministern hade yttrat, då han uppträdde emot honom — och ehuru hr Wijkanders uppträdande så till vida icke kan sägas vara af rörhållandena opäkalladt, att det egde sammanhang med det diskussionsämne som för tillfället var inom kammaren bragt å bane, samt i öfrigt uti väsentliga afseenden, å hvilka vi nu ej finna lämpligt att närmare ingå, skiljer sig från hr Ericsons, så lärer likväl föregångaren icke undgå att i sin mån, såsom vi tro vältörtjent, drabbas af den opinion som dömer efterföljaren på den bana der, hvad man än velat vinna, Åjelterykte vinner man dock ej derpår. Medlemmar af svenska armöeen. emma