Göteborgsposten – 12 mars 1870, sida 2

Ull sma ministrar, på hvilkas inrådan han låtit tillsätta komiter af Frankrikes i de olika grenarne erfarnaste män, för att af dem erhålla upplysta och genomtänkta råd, på hvilka såsom grundval landets institutioner sedan skola kunna reformeras så, att de motsvara folkets behof och lämpa sig för den moderna andan. En sådan komits är den, som skall undersöka handelns, näringarnes och skeppsfartens tillstånd och behof, hvilken undersökning skall bestämma om den handelspolitik, Frankrike skall för framtiden välja. En sådan är den komit6, som utsetts för pröfning af undervisningsväsendet och hvilken har den gamle Guizot till ordförande. At resultaten af denna undersökning skall bero, hvilken ställning skolan skall komma att intaga till kyrkan — en vigtig sak således då det gäller framtiden. En dylik komite är den, som nedsatts för att granska arbetarefrågan och hvilken således har ett mycket svårt socialt problem att lösa. I denna komit6 skola äfven arbetare och en del journalister, hvilka företrädesvis sysselsatt sig med hit hörande ämnen, inträda. En sådan komits är slutligen den, som under den gamle bekante Odilon Barrobs ordförandeskap nedsatts, för att öfverlägga om sättet, huru landets decentralisation skall kunna genomföras. Den komiten vittnar om stor sjelfbeherrskning hos Napoleon. Den skall ju ha till syftemål att nedrifva, hvad han sjelt så konstfullt hoptimrat: kejsardömets byräkratiska centralisation. Denna decentralisationskomitä, vid hvilken stora förhoppningar äro fästade, hade häromdagen sitt förstå sammanträde, dervid Odilon Barrot höll ett mästerligt tal med så många allmänna och träfsande sanningar, att det väl förtjenar den stora uppmärksamhet, som blifvit detsamma till del. Vi tro oss derför göra den eftertänkande läsaren ett stort nöje, då vi här ur talet återgifva följande : Vi närvara vid en händelse, som ej har nåsot motsvarande fall i historien: en allvarlig och djup reform har genomförts utan revolution; vi ha utan skakningar, utan våldsamheter återvändt till den parlamentariska regeringens förhållanden, och det gäller nu att bringa vår örvaltning i öfverensståmmelse med dessa förhållanden. Det är en på samma gång liberal och konservativ politik vi skola idka, ty vi skola lika mycket arbeta på att stärka regeringen som att utvidga och befästa medborgarens frihet. Sedan många sekler tillbaka ha alla styrelser sträfvat efter att i sig uppsamla samhällets lefvande krafter, och de ha alla fått böta derför. Krossade genom bördan af sitt ansvar, hvilken bräckt alla derag stöd, ha de fallit. Monarkien af gudomlig rätt, kejsardömet, republiken, de båda konstitutionela konungadömena, alla ha de af samma orsak omkommit. Kan man någonsin grunda något varaktigt på lösan sand och i ett till stoft undertryckt samhälle? Denna sanning har slutligen träffat den allmänna meningen, och för första gången se vi nu folk och regering i full öfverensstämmelse, för att decentralisera makten. Vårt program är att kalla det största möjliga antal medborgare till deltagande i förvaltningen och till ansvarighet för deras kommunala och departementala angelägenheter, utan att försvaga den styrka, som centralmakten bör bibehålla, för att kunna bevara statens inre och och yttre säkerhet I dessa få ord ligga tvenne stora ting, den enskilda sjelfverkramheten och hvarje medborgares ansvarighetskänsla. Den ena vill gifva samhället denna kollektiva styrka, som utgöres af alla de enskilda krafterna, af alla de naturliga öfverlägsenheterna, och den andra sträfvar att uttorka källan till dessa våldsamma och obetänkta revolutioner, hvilka alltför ofta likna skolpojkars revolter mot deras lärare och krossa allt utan något bekymmer om morgondagen. Det verk, som vi företaga, är en ofantlig utsträckning, ty det afser ej allenast att stärka den eller den regeringen, utan alla regeringarne Det afser så till sägandes att omdana vårt samhälle så, att det kan hålla sig upprätt och försvara sig: de svårigheter, vi komma att möta, skola icke vara mindre stora. Det fulla gillande, regeringen gifver oss, såsom j kunnat finna af ministerns ord, har otvifvelaktigt utjemnat den största af dessa svårigheter; men allvarsamma sådana återstå likväl ännu, såväl i sakerna sjelfva som i de seder, hvilka en öfverdrifven centralisation från flera århundraden tillbaka infört i vårt land. Med sådana seder kan man ha frihetens anspråk, men icke hennes allvarliga förutsättningar. Friheten kräfver hängifvenhet och offer, och hvad se vi? Massor af giljare till de besoldade embetena och den största ifver efter att hålla sig på afstånd från hvarje värf, som icke ersättes. I början af vår stora revolution betecknade abbe Sienes det mål, som den föresatte sig. Af det tredje ståndet, hvilket under den gamla regimen var intet, skulle hon göra all... Näväl, denna revolntion försiggick, och man kan likväl ännu i dag säga, att det tredje ståndet är intet. Sederna måste till hvad pris som helst ändras. Centralisationen har gifvit oss dem, decentralisationen skall bättra dem. Till verket således! Aldrig har ett skönare tillfälle erbjudit sig att göra landet en stor tjenst, och det har ingalunda öfverraskat mig att se, det flera personer täflat om äran att få deltaga i verket. .. Mina herrar, då i Rom — tillåten mig detta klassiska citat — en ung borgare iklädde sig toga virilis, så var detta en festdag för familjen, rökelsen doftade från husgudarnes altaren. I dag är det ett stort folk, som frigjorts från förmynderskapet och ändtligen skall anlägga mannens klädnad. Skola vi fröjdas och bekransa oss med blommor eller göra oss beredda på en ny gäckelse och ett nedslående nederlag? Det skall i mycket bero af eder och dermed har jag tydligt sagt, att j han ett stort åliggande men äfven ett stort ansvar. Under det att de konstitutionela länderna famla efter, huru de skola kunna frigöra sig från de alltför många embetsmännen, handlar det nya Frankrike. Det ligger någonting stort i det af Odilon Barrot så vältaligt betecknade värfvet. De franska tidningarne offentliggöra ett bref från Montalembert, i hvilket denne uttrycker sitt fulla bifall till pater Gratrys skrifvelse (mot påfvens oselbarhet) och sin beundran för Dupanloup och Gratry, hvilka hade mod att motsätta sig ultramontanismen.