Göteborgsposten – 10 mars 1870, sida 1

En liten ärfd förmögenhet som han förde med sig satte honom i stånd att under den första tiden af sin härvaro lefva med och roa sig. Några af de äldsta bland hans härv. landsmän veta att bland andra yttringar af hans sorgfria lynne framdraga huru som det t. ex. föll honom in att samla omkring sig en mängd svenskar, af hvilka han, nästan helt och hållet på egen bekostnad, utrustade en liten kavalleritrupp för att, som han sade, visa amerikanarne huru en sådan bör taga sig ut. På så sätt blef han snart pank, det är tydligt. Han är ännu en hjertans glad och fryntlig man samt dertill särdeles beredvillig att dela med sig af det lilla han eger. . Många storgubbar, för hvilka det gått bakut der hemma och som sedan begifvit sig hit, har han gifvit arbete i sin lilla verkstad; men, sorgligt att omtala, flera af dessa — deribland en grosshandlare F. som nu återvändt till Sverige — hafva med den allra gröfsta otack lönat sin välgörare. Det var naturligt att jag vid besöket i Newyork ej skulle underlåta att göra min uppvaktning hos utgifvaren at Skandinaviak Post. Hr Gustavus Öbom, så är redaktörens namn, är en högst originel personlighet, hvilken, så snart man råkar motsäga hans strängt demokratiska åsigter, blir alldeles utom sig. — Herre! ropade han till mig just som jag första gången fick min näsa inom hans dörr och knappt innan jag hunnit öppna min mun, rär ni en af dem som på den redlige folkvännens, den skicklige statsmannen Johnsons bekostnad vilja upphöja den erkekanaljen Lincoln eller Grant, den skojaren, då har jag ej lust att tala med eder ... Förgätves försökte jag gifva hans tankar en annan riktning. Politikern, en gång inne i sitt ämne, kunde ej upphöra. Och på så sätt fick jag mig helt oväntadt en half timmas föreläsning, åt hvilken gafs eftertryck genom ofta förnyade stampningar, så att jag fruktade golivet skulle falla ned. — ÅÄr hr Öbom finne?afbröt jag slutligen halft förtviflad. — Nej, jag är dalkarl, herre, och har aldrig tält att se folken dragna vid näsan ... Här hade jag således träflat en tidningsredaktör som dock verkligen eger en ösvertygelse, om än en, i min och många andras tanke alldeles galen, hvilken han med största itver och sjelfständighet kämpar för. På grund af alla de vidunderliga öfverdrifter till hvilka hr Ö. gör sig skyldig eger hans tidning endast ett fåtal prenumeranter. Jag kan icke hjelpa det, säger redaktören, ty det är mig omöjligt att hyckla. Gud vet, säga hans bekanta, huru den mannen förmår hålla sig och sin tidning uppe. Men han har i alla tider varit en arbetsmyra. Under det hans ena hand skrifver, sätter den andra. Och blir det alltför brådt, ja då får hustrun — barnen stå der redan förut — tjenstgöra såsom sättare hon också. Hr Ö. har aldrig tid att tala om sig sjelf, men vännerna hviska om att han under L. J. Hiertas tid varit iklädd något ansvar för Aftonbladet. Han hette icke Öbom då. I Schweiz har han också gifvit ut en tidning, men lärer såsom alltför frispråkande varit tvungen att lemna äfven det landet. I polska frihetskamkampen — detta har jag hört af honom sjelf — har han med svärdet i hand förfäktat sina ider. Han är vidtborest och erfaren, den gubben, och de af hans kolleger bland här utkommande svenska tidningars redaktörer, som ständigt anfalla honom, borde något bättre välja sina ord och ej utfara med de grötsta otidigheter mot den gamle som dock, huru förvillade hans begrepp än må synas, säkert menar väl och vill det rätta. Isidor K.