Göteborgsposten – 10 mars 1870, sida 1

XIV. För George Jernams unga hustru förflöt tid en dystert nog i den vackra köpingen Allanbay. Så vacker traktens natur än var, förekom det stackars Rosamond som om jorden öfverskuggades af mörka moln, genom hvilka ingen solstråle kunde tränga. Den tillgifvenhet som uppstått mellan henne och Susan Jernam var djup och stark, och den enda skymt af lycka som Rosamond hade i sin sorgliga tillvaro härledde sig af hennes mans tants tillgifvenhet. Men om Rosamonds lif ej var lyckligt, eå var det åtminstone till det yttre lugnt. I den öfvergifna hustruns hjerta bodde dock ej lugnet. Hon grubblade ständigt på de besynnerliga omständigheter som stodo i förening med Georges afresa — ständigt gjorde hon sig den frågan hvarföre han lemnat henne. Hon kunde ej tänka sig något svar på denna ofta upprepade fråga. Hade han upphört att älska henne? Nej, säkert kunde ej det vara anledningen, ty den förändring som uppstår i det mest obeständiga hjerta sker åtminstone gradvis. George Jernam hade blifvit förändrad på en dag — en timma. Huru hon än grubblade öfver saken kom hon alltid till samma öfvertygelse. Hon trodde att den hemlighetsfulla förändring som uppstått hos den man hon så högt älskade var en förändring i sjelfva förståndet — en plötslig monomani, som ej hade något gemensamt med den