Göteborgsposten – 9 mars 1870, sida 2

rär och de anspråk, som föreskrifvas af dess ställning i verlden. Vår militära styrka är ungefär densamma, som den var under juliregeringen, fastän vi nu räkna tre departementer med en million mera innevånare, än år 1848. Man kan således säga, att den kejserl. regeringen, då hon för år 1871 föreslår en nedsättning af den årliga kontingenten med 10,000 man, dermed bevisar, huru mycket det ligger henne om hjertat att tillfredsställa den allmänna meningea i Frankrike, under det att hon dermed vidare ådagalägger, att ställningen till utlandet visar sig i den fredligaste dager. I det Frankrike sålunda visar sin goda vilja för det, innan det går vidare på denna bana, kunna vänta, att dess föredöme skall vinna efterföljd. I främsta rummet, då det gäller atväpning, står ännu alltjemt Preussen såsom det nordtyska förbundets presidialmakt. Nu är det allmänt bekant, att förbundsförfattningen bestämt storleken af förbundets armå ända till d. 31 Dec. 1871, och berlinerkabinettet kan till följd häraf icke dessförinnan vidtaga någon ändring i sitt system. Men vi befinna oss ej mera långt från den tid, då den preussisktyska kontingenten af 1872 skall bestämmas genom en ny lag i stället för art. 64 i förbundsförfattningen, Det ögonblick nalkas således, då Preusssen han visa, om det är hugadt att dringa förbundets militära kratter i öfverensstämmelse med de andra tyska staternas flera gånger uttalade fredliga önskningar. Berlinerkabinettets beslut skola för händelsernas gång i Europa lägga en betydande vigt i vågskålen. Det är otvifvelaktigt, att denna sak snart skall komma före i Frankrikes lagstiftande församling, hvilken i dessa dagar kommer att sysselsätta sig med den utländska politiken. En ur rent civilisatorisk synpunkt betydelsefull angelägenhet har äfvenledes i dagarne varit föremål för de ledande tidningarnes kommentarier, neml. frågan om dödsstraffets afskaffande, hvilken fråga förevarit å den nordtyska riksdagen. Denna har nu kommit i stark opposition mot regeringarne, i det den med den stora majoriteten af 118 mot 81 under förhandling af strafflagen i Y 1 strukit bestämmelsen om dödsstraffet fastän sjelfva den bålde Bismarck uppträdde häremot. Han sade med sin som vanligt nervöst egenmäktiga hållning, att riksdagen skulle genom dödsstraffets upphäfvande få förbundsrådet (hvars medlemmar som bekant utgöras af medlemmar af förbundsregeringarne, under det att riksdagens medlemmar utses enl. en mycket trisinnad vallag af befolkningen) emot sig, särskilt skulle Preussen uppträda för dess bibehållande. — Detta har icke hindrat Badens landtdag från att, liksom förut Sachsens, med stor majoritet besluta straffets afskafrande inom sitt område. Senare Post. De i går ankomna utländska tidningarne ba egnat ett ovanligt stort utrymme åt den romerska frågan. Från den eviga staden skrifves, att statssekreteraren Antonelli besvarat den nya franska regeringens råd, att påfven skulle uppgifva sitt närvarande regeringssystem och återvända till det, han proklamerade år 1848, dermed, att vilkoret såväl för att den påfliga regeringen skulle kunna återvända till den konstitutionela reformbanan, som för ett nytt modus vivendi med Italien ligger deri, att man i Florens beqvämar sig till att utlemna Kyrkostatens gamla provinser. Mau skulle då i Rom taga de der under tiden införda institutionerna såsom ett fullbordadt faktum med i räkningen, detta isynnerhet med hänsyn för den politiska likformigheten med Nya Italien, men man skulle samtidigt äfven i S:t Petri arfvedel återkomma till reformen. — Detta kan kallas en med fräckt öfvermod gifvea örfil till svar på Frankrikes onekligen vänliga framställning. Men Frankrike har sig sjelft att skylla, då det med sina truppers närvaro i Kyrkostaten skyddar allt det presterliga eläadet derstädes. På grund at det partis starka tillväxt å ekumeniska mötet, som motsätter sig dogmen om påltvens ofelbarhet, har h. h., som hyser en viss fruktan för att hans planer möjligen icke skola lyckas, beslutat påskynda omrostningen angående denna sak, hvilken nu är bestämd att skola ega rum d. 19 Mars. Den bekante biskopen at Orleans, Dupanloup, har nyligen haft företräde hos päfven, hvarvid det kommit till en mycket upprörd scen. Biskopen gret och kysste vid afskedet den hel. fadrens fot och hand. Efter honom fick msgr Nardi företräde. Då denne lemnat Vatikanen, berättade han att den hel. fadren omtalat sitt samtal med Dupanloup och dervid anmärkt: biskopen kysste mig. och jag vill hoppas, att det ej var någon Judaskyss. För att göra sig förvissad om måtesmedemmarnes tystnad, hade påfven bafallt, att