Göteborgsposten – 9 mars 1870, sida 2

komma att föra ett helt annat språk än hittills. emot det påfliga hofvet. Frankrike och Österrike ha båda vändt sig på diplomatisk väg till Rom. Innehållet af v. Beusts note : känna vi icke; men veta deremot, att den ; franska utrikesministern grefve Daru tillsändt franska sändebudet i Rom en note, för att upplasas för den romerska statssekreteraren Antonelli. I denna note varnas romerska hofi vet för att skrida till ytterligheter, hvilka kunina bryta det mellan Frankrike och Rom af; slutade konkordatet samt ännu mera skilja stat och och kyrka. Derjemte åberopas rätten tör Frankrike att, enl. konkordatet, få genom j ett sändebud vara vid ekumeniska mötet representeradt. Denna note har antagligen pådrifvits af några franska biskopar, hvilka önska de verldsliga diplomaternas närvaro vid de stundande förhandlingarne om dogmer och I om kyrkan samt påfvemaktens rättigheter, på i dev att icke beslut må komma att genom jeI i i i i I i ssnitiska intriger fattas, hvilka skola för alltid ; draga de bildade folken från kyrkan. Makterna finna väl det dårhusmessiga i att låta Jesuitersalangen, understödd af en mängd okunniga biskopar från sjerran länder, dekretera lagar, hvilka skola med dogmens ofelbarhet ; gälla för folken utan någon dessas eller deras regeringars rätt att deri inblanda sig. Hvad skulle t. ex. vi säga, om de protestantiska biskoparne behagade en dag sammanträda och satta beslut om en mängd saker af den största vigt för törsamlingarne, utan att dessa blefve börda? Vi skulle först skratta åt det påflugna tilltaget, men vi skulle kanske tvingas act bli allvarsamma genom de konseqvenser, som kunde uppstå. Vi skulle uppmana biskoparne art återkalla sina beslut, och om de ej ville det, ja, då skulle vi afskeda biskoparne — ty kyrkan lyder hos oss under den allmänna ordningens makt. Kanske skall man tvingas till samma steg gentemot Rom, der mav ej längre vill i nå got hänseende lyssna till förnuftets röst, utan i sitt arga öfvermod förhäfver sig som vore man verkligen jordens salt. Till arten af denna förhäfvelse kan man bl. a. döma af följande berättelse från Rom, på hvars sanningsenlighet man ej kan tvifla: Päfven har nyligen velat göra ett slags underverk, ehuru försöket misslyckats. Han for neml. en dag från Vatikanen till Angelobron. Under vägen såg han vid balustraden längs floden en gammal lam man ligga, hvilken är bekant för alla som besökt Vatikanens muscter, ty han tigger af de förbigående med oerhörd hårdnackenhet, och hans solbrända, anletsdrag inprägla sig lätt i minnet. Till denne skall h. h., efter det han gifvit honom välsignelsen, med höjd stämma ha sagt: Statt upp ock gack! Din tro hafver frälst dig! Il varpå tiggaren med stor kraftansträngning visserligen reste sig, men i nästa sekund åter föll till marken. Påfven for derpå hastigt vidare. Pius IX skall verkligen genom sin omgifnings intalanden fått i sitt hufvud, att han genom Guds nåd fått en särskild makt och att han är kallad att genom inflytandet at sin personlighet grunda en helt och hållet ny era för kristendomen på jorden. Den annars så saktmodige mannen förmår allt mindre att höra någon motsägelse och anser äfven de mest välmenande invänningar, som i största underdånighet göras emot några af honom gillade åtgärder, för motspänstighet och illvilja mot hvilka han i det mest retade sinnestillstånd uppreser sig. Emellertid inträder det ekumeniska mötet nu snart i en ny och afgörande phas. I denna vecka har pröfningen af syllabus börjat och derpå skall inom kort följa framläggandet af dogmen om påfvens oselbarhet. Vi komma således nu midt upp i jäsningen: kampen börjar mellan den forna och den när varande tidsandan. Frankrike, som naturligtvis håller blickarne uppmärksamt fästade på förhållandena i Rom, örlorar derför icke ur sigte en annan och än vigtigare fråga, neml. den om en allmän afvåpning. Constitutionel har nyligen i en esande artikel tagit denna sak under behanding. Den allmänna meningen i Europa, säser bladet, är sedan länge pinsamt berörd af len omständigheten, att på grund af 1866 års vindelser alla regeringar utan undantag gjorle sig på visst sätt solidariskt ansvariga för ustningarne. bå nu behofvet af freden är ulmänt erkändt, gör den allmänna meningen ig sjelf den frågan, huruvida icke folken, efer det att de tällat i sina rustningar, icke uven vilja förfara solidariskt i afseende på tvåpningen. Frankrike är starkt nog, att icke åta sig hindras af afundsskäl när det iller