Göteborgsposten – 9 mars 1870, sida 1

Hon missräknade sig ej. Följande dag erhöll hon ett kort bref från mr Dale, hvari han antog hennes inbjudan till dagen derpå. Brefvet var mycket formligt — nej, nästan kallt affattadt; men Lydia antog orsaken till den syubara bristen på värma ligga i Douglas Dales förbehållsamma natur. Sjelfva den omständigheten att han antog hennes inbjudan ansåg hon som ett bevis på falskheten af ryktet om det tillämnade giftermålet och som ett godt omen för henne sjelf. Hon sörjde för att det blef en utsökt middag, huru små hennes och broderns tillgångar än voro och sannolikt för en tid skulle förblifva. Hon inbjöd en enka, som var hennes vän och graune och som gerna åtog sig rollen af förkläde för tillfället. Lydia Graham såg alldeles förtjusande ut då hon mottog Douglas Dale denna afton; men föga anade hon med hvilka likgiltiga blickar han betraktade hennes mörka skönhet; huru, äfven då han såg på henne, hans tankar irrade bort till Pauline Durskis sköna, bleka ansigte — detta ansigte som för honom var det älskligaste under solen. Middagen var efter allt utseende lyckad. Mrs Marmaduke, enken, gjorde sig så angenäm som möjligt och var angelägen att hela aftonen upptaga kapten Graham för sin räkning, lemnande Lydia frihet att fängsla Douglas Dales hela uppmärksamhet. Denna unga dame använde sin tid på det bästa sätt hon kunde. För hvarje dag hade hennes utsigter till ett rikt giftermål blifvit mindre och för hvarje dag hade hon