Göteborgsposten – 8 mars 1870, sida 1

hIIKa SaAmtiiga ställen jemväl lösnummer torså GÖTEBORG. D. F. BONNIERS BOKTRYCKERI, ——— — — Men i Andra kammaren hade man godt om tid den dagen, och kanske just emedan motionens öde redan var i Första kammaren afgjord, så kunde man så mycket lättare anställa en serie af talösningar inför — tidnings-eferenterna. Hr Carl Ifvarson försvarade sin motion i ett längre anförande. Han ansåg det alls icke olämpligt att i en ny skrifvelse till regeringen iterera riksdagens begäran om den ifrågaställda organisationen. Titvelsutan anser motionären lämpligt, att på enahanda sätt vid hvarje riksdag besluta om skrifvelser i frågor, som redan äro till regeringens pröfning öfverlemnade. I afseende på motionens senare del — åtskilliga af de mindre städernas förläggande under landsrätt och domrarnes i dessa städer äliggande att underkasta sig förflyttning — lick hr Carl Ifvarsson ett kraftigt understöd i grefve Sparre, den fordne diktatorn, numera den flitige reservanten i lagutskottet. Det torde böra erinras, att sedan den ädle grefven mkommit i Andra kammaren har han af åtskilliga svallvågor förts öfver på en bittills för honom främmande strand; han påstår sig vara mindre konservativ än förr; hans naturliga sparsamhet är alltmera i tillväxt, och han är äfven i sina uppgifter mindre nogräknad i Andra kammaren än han var i den Första. Det var visserligen mindre öfverraskande a.t grefve Erik Sparre för ändamålets vinnande — besparingen — ansåg grundla gens bestämda föreskrifter kunna kringgås, men mera förvånande var hans uppgilt att den förflyttning af domrarne som han förordat — utan föregången ändring i grundlagen — hade för sig 30 årig hätd. Föreställde sig srefven att en så oriktig uppgift skulle blilva trodd och få passera oanmärkt? Och att ingen i Andra kammaren skulle vi ja öfvertaga riksarkivarien Nordströms kall i den Första, att återföra grefve Sparres uppgifter på realitetens område? I så fall missräknade han sig, enär frih. Gripenstedt erinrade att uppgiften om en befintlig praxis att förflytta domare ej vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande, enär att i för domare utfärdade full makter endast antagits att de skulle underkasta sig domsagornas omreglering, men icke itt dessas innehafvare skulle förflyttas, hvilket strede mot grundlagens bud. — Följden härat blef också att både motionären och grefve Sparre nödgades återtaga förflyttningsyrkandet. I afseende på debatten i öfrigt, så torde det ej hafva undgått er uppmärksamhet att agutskottets betänkande försvarades af prof. Ribbing, assessor Bergström, hr Lindström och frih. Gripenstedt — alla dessa ur konstitutionell synpunkt — hvaremot betänkan det bekämpades af borgmästaren Ahlgren, motionären, grefve Sparre och hr Sven Nilsson i Osterslöf — alla ur praktisk syppunkt. Någon allvarlig mening med denna motion tror jag icke att hr Carl Ifvarson haft, utan föreställer jag mig att den tillkommit af samma anledning som så många andra, i hvilka det personliga utgör hufvudsaken. Det är alls icke svårt att framkomma med yrkanden om reformer i alla upp tänkliga riktningar, då man inskränker sig till att påyrka reformer, utan att angifva huru de skola verkställas, ett bestyr som vanligen ölverlemnas till regeringen, med förbehållen rättighet att, sedan regeringen framlagt förslagen, underkänna dem. Att hr Carl Ifvarsons förslag om vissa mindre städers läggande uuder landsrätt, likasom grefve Posses i samma syftning, egentligen afser att minska städernas andel i representationen, är otvifvelaktigt, och derföre omtattades hr Carl Ifvar