Göteborgsposten – 7 mars 1870, sida 3

llvarjehanda. Underbarräddning ur lisssara. Mändagen d. 21 sistl. Februari gick skomakaren IIansen i Frederiksstad i Norge, en man om c:a 60 års ålder, jemte några andra ut på isen förbi Stangeskjrer för att fiska. Fram på c. m då det började mörkna återvände hans sällskap till staden, men han sjelf stannade qvar ännu en stund för att pröfva på fiskelyckan. Ej fullt en qvart efter det han blifvit alena lossnade det isstycke, hvarpå han stod och oaktadt han genast började ropa och skrika efter dem som nyss lemnat honom, fick han intet svar, men började att hastigt drifva framåt med strömmen. Han dref så nära ett fartyg Westphalia, på hvilet hans egen son befann sig, men som han för den osäkra isen icke vågat under dagen besöka, att han hörde besättningens röster ombord. Men hans egen klagande stämma förklingade i nattstormens brus och allt längre gick act nu utåt det villande haf. )et från början temligen stora isstycket, hvarpå han anträdde sin äfventyrliga färd, minskades efterhand, tills det slutligen blef så litet och tunnt att han stod i vatten öfver fötterna. Då, när han hvarje ögonslick fruktade att sjunka ner i den iskalla våg. n, stötte hans egendomliga farkost mot tjockare is. Det var nu långt lidet inpå natten, men han lyckades ändå att krafla sig upp på det större isstycket, men dervid tappade han sina fiskredskap och den smula matsäck han ännu hade qvar. Han kröp nu i mörkret allt längre och längre fram på isen och då månen slutligen gick upp, såg han att han befann sig i närheten af Sösteröarne. Vat och förfrusen lyckaes han slutligen komma i land och sökte lå mot nattstormen mellan några klippstycken. Man kan lätt tänka sig huru angenämt natten skulle törflyta för den arme af köld och hunger darrande mannen, som hvarken hade eld, mat eller dryck. Men det skulle bli ännu värre. Så snart solen rann upp på Tisdags morgon, gick han upp på öns högsta punkt och sökte att genom viftningar med sin näsduk och högljudda rop ädraga sis uppmärksamheten af folk, som han på långt afstånd varsnade på isen. Men dagen förgick och ingen observerade honom. På Onsdags morgon var det förfärligt kallt, men under natten hade han lyckats njuta någon hvila i en bergsskre Ilan berättar att på morgonen kom en liten fågel flygande in till honom i halan, satte sig på hans sydvest, qvittrade och var så tam att den hoppade omkring på hans bröst. Först på Onsdags e m. räddades han af en behjertad lots, som med egen lifsfara i sin lilla båt förde Hansen till lotskojan på fastlandet, der den förfrusne och halft vanmäktige mannen åtnjöt den ömmaste omvårdnad. Redan på Thorsdagen var han så pass återställd, att han kunde forslas in till Frederiksstad. eVictor Ilugosf. I en parisertidning har af den store poeten blifvit införd en lista öfver personer som lånat namnet IIugo eller t. o. m. Victor II N:o 1 är M. Valere Ilugot, bokhållare i amietet, som då han tecknar sitt förnamn blott sätter initialen V. Han glömmer äfven bort t. i tillnamnet — vett misstag, säger poeten, hvilket en