Göteborgsposten – 7 mars 1870, sida 1

menniskor här i verlden äro lika många marionetter, och det behöfves blott att rycka i trädarne för att få dem att dansa hvart man vill. — Om ni ej har för afsigt att låta detta giftermål ega rum, hvarföre har ni då åstadkommit en förlofning mellan Pauline och Donglas? frågade baroneten, som ännu ej låtit öfvertyga sig al sin väns ord. — Jag har haft mina anledningar och goda anledningar, ehuru ni är alltför inskränkt för att kunna uppfatta dem, svarade Victor otåligt. Ni och er kusin, Douglas Dale, ha varit fasta vänner, eller hur? — Ja. — Hör då på hvad jag säger. Om han skulle dö utan direkta arfvingar, så är ni den ende person som skulle ha fördel af hans död; och om han, som är en helt ung man med stark kroppsbyggnad och god helsa, skulle dö, lemnande er som egare af tiotusen pund om året, och dö midtunder en tid då han brukade dagligen umgås med er och då hela verlden visste att han vore er vän och sällskapsbroder, skulle det då ej vara möjligt att elaka och misstänksamma menniskor kunde kasta fram en och annan besynnerlig vink om orsaken till hans död? De kunde tänka på era motiver att önska honom bort. De kunde uppehålla sig vid den omständigheten att ni voro så mycket tillsammans och att ni, Reginald, hade så många goda tillfällen att förkorta det enda lif som stod mellan er och förmögenhet. De kände säga allt detta, eller hur? — Ja, svarade Reginald, i sin dystraste ton, det kunde de.