Göteborgsposten – 5 mars 1870, sida 1

RV —2TUATä I YT CTrrca— 7 2— T -— VrBhn— — on grund, hvilket vill veta att hr Strakosch imnar att innan kort låta sitt omtyckta dramatiska sällskap gå på bygden som man säger, för att ersätta det — ni tror det bestämdt icke! — med ett — nytt operasällskap. Då vi idag icke kunnat bjuda våra läsare på någon egentlig teaterkritik-unge anhålla vi att i stället få servera en godbit från en af våra kolleger i landsorten. Måtte den skänka våra läsare lika mycket nöje, som den skänkt oss! Notiser från teatern. Förliden Fredags afton var åter teatern öppen. Man bjöd på åtskilliga saker; först en komedi i en akt och seen återigen en komedi, svenskt original i tre akter af Herrman Martinsson. Om sjelfva pjeserna är just ingenting att säga. Martinssons så kallade svenska original innehöll åtskilliga goda partier. Publiken applåderade och var belåten. . Söndagens sceniska framställning vara något mera omväxlande. Publiken var också mera talrik än föregående spektakeldagen, då den var temmeligen fåtalig. Först uppfördes en komedi i en akt efter en fransk id6, som det stod på programmet. En fransk ide! hvad är det för idåer? Liksom en ide i sig sjelf ej skulle vara densamma i Frankrike som den är i Sverge, Åpå Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar, i Jerusalem och i Roslagen. Bort det! Sedan uppfördes ÅIIusvill för sista gången, lustspel af Gust. Engström, och slutligen ett soliloquium i en akt, benämdt Calle Glader eller en man af värde, en pjes af ringa värde, såvida ej hr Hallberg spelat den. Den kunde eljest på sin höjd endast tjenat till att komplettera programmet. Sällskapet utförde sina röler som vanligt(?). Isynnerhet förtjenar hr Hallberg att framhållas(?). Att han är primus i associationssällskapet behöfva vi ej nämna, alldenstund vi ej hafva någon förhoppning om opponenter i den saken. Han är mästerlig, vare sig han är oxhandlare, mjölnare, stadsbud eller Calle Glader. På scenen(?) är han alltid Len man af värde. Den som dernäst förtjenar uppmärksamhet är fru Martinsson. Man beundrar hos henne denna innerliga blandning af själ och känsla, hon är äfventyrlig som Lola Montez(?), hon är 4högdramatisk!, om man så vill(2). Fröken Boberg är något för sentimental; hon slösar med gester och interjectioner, gamla som syndafloden och lika föråldrade som Amen och Sela. Det naturliga är skönt, men hvad deröfver är, det är af ondot. Föröfrigt medgifves, att fröken Boberg är en stjerna af första rangen på scenen, för att tala astronomiskt. Men vi äro inga hedningar och Sabacer; vi hafva ingen stjernkult. IIrr Martinsson och Ahlborn äro äfven underhållande. Sedan befinna sig talangerna i ett beständigt decrescendo. Hvem är då ultimus? Denna fråga kunna vi sannerligen icke besvara. Men nog är den värde recensenten onekligen primus inter pares. Vi undra just hvad fru Martinsson skall tycka om att i of fentligt tryck bli beskyllad för att vara äfventyrlig som Lola Montea, ja, högdramaliskx, om man så vill! Notisen stod att läsa i Halmstadsbladet Fettisdagen; måhända har rec. firat den) dagen i Halmstad på samma sätt och med samma följder som en viss annan kollega firade Luciadagen — i Wenersborg! Cirkus Salamonsky afslutar, säges det, med nästk. Måndag sina representationer härstädes. Sällskapets nybyggda, präktiga cirkus i Köpenhamn har redan flera veckor stått och väntat på att få inrymma det sortrinlige Selskab. Gör hr Salamonsky lika goda affärer 1 Köpenhamn som här, och dertill finnas alla utsigter, så kan man gerna säga att Ålyckank — icke sorgen — sitter bakom honom på hästryggen! Isarne brista och det börjar att fläkta vårluft genom gatorna. Tänk om Mars för en enda gångs skull ämnade att göra skäl för sin hederstitel: Yårmånal! Väl om så blefve — men vi göra oss inga förhoppningar i detta hänseende! I våra dagar kan man icke blott spinna silke utan äfven guld på att vara hårartist. Chignonraseriet har gjort perukmakare rika och den håregande, men fattiga delen at mensk ligheten skallig. Det är klart att en hufvud!stad bör vara den förträffligaste afsättningsorten för denna den galnaste af alla modets uppfinningar. Vår stad eger en framstående artist i detta slag, som hvarjo år brukat göra en konstresa till hufvudstaden. Detta har naturligtvis högligen förtrutit hans embetsbröder derstädes. De ä milt, så Finn om Stockholm, tänkte den ene och började att annonsera med jättebokstälver. Nen dethalp icke; stockholmsdamerna blefvo samtliga Berg(bejtagna och affärerna gingo bättre än någonsin. Nå, nå, som man af facket borde han ju nästan alltid göra goda Jernvägsturer. Nu skulle jag önska att jag hade en näsduk och en eigarr, yttrade någon häromdagen i ett gladt ungkarlssällskap. — Brukar bror snyta cigarrer? trågade genast hans närmaste granne. 29 —