Göteborgsposten – 5 mars 1870, sida 1

De ha sett hvarandra för första gången. De äro båda unga och eldiga, båda skapade att tända lågan på kärlekens altare. De ha mätt perspektivet i hvarandras ögon, skådat hvarandra rakt in i själen och funnit der en leende amorin med fingret tryckt mot rosenläppen: kärlekens, kyssens och tystlåtenhetens gsinnebild. De mötas flera gånger, städse i andras sällskap, städse omgifna af pladdrande, sqvallrande och sorlande menniskor, men de äro dock städse ensamma. Balsalongen med dess hundradetals larmande gäster har för dem varit en öken, hvari hon sökt hans ögon som ledstjernor, han lyssnat till hennes ljufva röst med samma längtan, samma hopp, som den utmattade araben utsträckt i öknens sand uppfångar ljudet af kamelpådrifvarnes rop i den annalkande karavanen. Hon har varit hans nätters dröm, han hennes dagars längtan. Sådant der kan icke på längden undgå verldens ögon, denna beställsamma, afundsjuka, sladdrande verld, som icke eger något större nöje än att bit för bit sönderplocka nästans heder, ära, rykte och anseende, denna nyckfulla, opålitliga verld, som den ena dagen kysser sin afguds fötter, den andra trampar honom under sina egna. Verlden har sålunda fått nys om saken och den säger på sitt vanliga, prosaiska språk: De å kära i hvarandra! Kära i hvarandra! Gracer och Chariter, huru platt! Kära i hvarandra, hvilken definition på denna outsägliga längtan, denna tvenne själars oe motståndliga sympati, denna vandring till kärlekens paradis på en smal gångbro spänd mellan himmel och afgrund, denna på en gång ljufva och smärtsamma känsla, som besvarad kommer oss att jubla: OQO! kärlek! jords och himmels under, Du salighetens andedrägt, Gudomlighetens friska flägt I lifvets qvalmuppfyllda lunder! som obesvarad, gäckad eller förrådd täres af — — — — den sorg, som i själarnes midnatt Gömmer sin mäktiga rot, växer och näres af blod. De båda älskande genomgå scen efter scen i kärlekens gudomliga komedi, till hvilken Adam och Eva skrifvit prologen. De stämma nu möten med hvarandra. Det kan nog hända, nej, det är temligen säkert avi verlden har reda på det också — ty verlden vet allrabäst det som minst angår den — men hvad mera? Eldiga ögonkast, ljufva handtryckningar, glödande kyssar, utvexlade vid en tåte å tete, ho kan bevisa dem? Men så falla våra älskande på den olyckliga ideen att skrifva till hvarandra. Ej nöjda med av träffas en gång om dagen, ty derhän går det nog slutligen, känna de nu ett oestergisligt behof att hvarje timma på dygnet skicka hvarandra små telegrammer yfrän hjerta till hjerta!. Nu äro de förlorade. Verlden, som förut endast tisslat och tasslat lågt, börjar nu tala högt och, pass på, en vacker dag, stå alla de älskandes ömma utgjutelser aftryckta i verldens mest spridda tidning. Olycklige älskande, hvi kunden I icke undvara hvarandras kråkfötter? I dem satt eder kärleks Achilles-häl, då I ritaden till dem, skrefven I också dödsdomen öfver eder lycka! Fördenskull du lycklige, gynnade älskare, skrif aldrig till din bjertans kär och förbjud henne vid förlusten af det dyrbaraste hon vet, din kärlek, att någonsin skritva till dig. Förgät aldrig detta, du må vara kung, prins, krigare, pennfäktare, grosshandlare eller bondgosse! Scripta manent! Se der sensmoralen af den lilla kärlekssaga, hvarmed vi dristat oss att inleda dagens krönika, sör att visa att äfven vi följa med vår tid, att också vi hört talas om en viss engelsk lady och en högt uppsatt person. Sådana der skandaler kunna endast offentliggöras i det pryda Eugland, säger någon. Kanske är det böst så, ty tänk om ...... Sista maskeraden för säsongen är afbläst, usimlornas och mandelmassans herrliga tid har inträdt och Smädeskrifvaren har under salongens jubel gjort sitt återinträde på vår scen. Då detta skrifves, ha vi ännu icke varit i tillfälle att njuta af stycket, men det allmänna omdömet hos alla som bevistade Tisdagens föreställning har varit att denna utgjorde en glanspunkt bland säsongens prestationer, att m:ll Åberg gifvit en mönsterbild af fröken Gabrielle, att hr Jolin som Rollön öfverglänst sig sjelf i alla af honom här förut ätergifna roller, att hr Alman i Olderman skapat en typ fullt ut lika gedigen som sir Antbony Absolute, att hr Wagner som Gunnarson gifvit ett nytt bevis på ett stadigt framåtgående i konstnärligt hänseende och att samtliga öfriga medspelande synbarligen bemödade sig om och äfven lyckades i att åstadkomma ett förträffligt samspel. Stycket skall helt säkert hålla sig länge på repertoiren — mer än tre gånger. a Om Thorsdag lärer m:ll Gurly Åberg ha sin recett, då Edv. Bäckströms af Stockholmskritiken så ofantligt lofordade interiör Evas döltrar och Jolins här med rätta så omtyckta Min hustru vill ha roligt, med föriattaren i Figge Kullners roll, komma att uppföras. En sådan recettagerska och ett sådant program! — har. ni antecknat er till biljett ännu? Det berättas att hr Strakosch, som oaflåtligen är betänkt på att skaffa publiken omRI 2424 nan Sal ndar emd i i K i