Göteborgsposten – 4 mars 1870, sida 3

. A AM SJellva de radikala. I spetsen i för dem, som röstade mot ministeren, befunno sig de forna ministrarne Forcade, Pinard och Leroux; Welles Lavalette, Rouheris måg, bDumiral och Urgolle, dennes törtrogne, Jerome I David, samt äfven hotjournalisten Clment Duvernois. För dagordningen röstade deremot den venstra centern, största delen af högra centern, (ministrarne, som annars icke bruka rösta med, voterade äfven denna gång) och derpå hela venstern. Denna senare förklarade likväl sitt votum dermed, att den röstade endast för ; valfriheten och icke för kabinettet. Oaktadt presidenten Schneiders invänning uttalade sig Jules Favre, Jules Simon, Cremieux, Gambetta, Peletan och Jules Ferry i denna riktning, efter det att omröstningen redan börjat. Sjeltva omröstningen, hvars resultat svårligen kunde förutses, försiggick under en oerhörd rörelse, hvilken yttermera förökades, då resultatet blef bekant, hvilhet helsades at Duque de la Founconnerie, en af hufvudmännen för den yttersta högern, med orden: Vi skola hädanefter hvarje dag vid sessionens början begära kammarens upplösning-. IIvad den stormiga scen betrafsar, säger en korresp., hvilken följde på Olliviers förklaring, så kan den icke troget med ord återgitvas. Man måste ha närvarit vid densamma, för att kunna göra sig en föreställning derom. Alla de deputerade hade stigit ned från sina bänkar, sprungo vilda omkring i salen, uppstämde gräsliga skri emot hvarandra, alla ögon sprutade eld, alla armar voro i rörelse, och man kunde i hvarje ögonblick vänta, att de skulle flyga i håret på hvarandra. Presidenten sökte törgäfves att återställa lugnet; bans stämma och klocka förbletvo utan all effekt. Korresp. tillägger: Angående följderna af denna omröstning kan ännu intet med bestämdhet sägas. Säkert är att, efter det högerns så länge undertryckta hat mot Ollivier plötsligen givit sig luft, brytningen mellan dem båda nu är fullständig och att högern nu skall söka att bereda honom alla möjliga svårigheter. Kabinettets seger var emellertid i alla händelser lysande, och Olliviers manliga uppträdande prisas varmt af alla, till och med uf hans motståndare. De radikala tidningarne uppträda nu äfven något mildare emot honom, om de än ogilla, att venstern röstade för dag ordningen och sålunda oaktadt sina förklaringar gaf honom ett slags förtroendevotum. Det är fullkomnadt, säger Journal des Dbats; det är en revolution. Dagen skall bära dess datum; det är en parlamentarisk d. 24 Februari. Ministören har uppbrännt sina skepp; den har öfverlemnat en del af besätt ningen, de sjuka och sårade, till hospitalet. Det är ett grymt förfarande, men det var nödvändigt. Vi ha sett somliga springa i elden, andra i vattnet, i det de fasthöllo sig vid spillrorna, hvilka likväl icke skola länge bära dem. Må de vända tillbaka till stranden af Styx, till glömskan, deras bästa tillflyktsort, deras sista asyl. Apparent rari nantes in gurgite vasto. Årsdagen af revolutionen förflöt för öfrgt i sullständigt lugn. Fastän mångfaldiga banketter gåfvos dagen till ära, kom det likväl ingenstädes till någon demonstration. Under det franska kabinettet sålunda i alla hänseenden söker att böja sig för nationalviljan, sådan den representeras at folkrepresentationens liberala majoritet, synes ett motsatt förhållande ega rum i Preussen. Vid nordtyska riksdagens sammanträde d. 23 Febr., der B:smarck uppträdde mot Laskers iörslag om, att Baden skulle uppmanas att inträda i Nordtyska Förbundet, sade den storartade statsmannen, han som skulle göra det: Så länge jag sitter på denna plats, måste riksdagens majoritek välta sig efter min mening! ... Om j törstån saken bättre än jag, måsten en af er vara förbundskansler, ty det är från denna plats, som Tysklands allmänna politik skall ledas. Jag skulla derför från kammarens bänkar tala om politik så, som en 20:årig erfarenhet lärt mig det. Denna brutala hållning, såväl som i allmånhet Bismarcks uppträdande mot Badens inträde i Nordtörbundet för närvarande och eusamt, har ytterligt retat det nationalliberala partiet, hvars organ National-Zeit. utbrister: Grefve Bismarck bryr sig icke det ringaste om de förändringar, som timat sedan 1866; han fasthåller allljemt dervid, att förhållandet mellan det nordiyska förbundet och sydstaterna tillhör utrikesangelägenheterna och utgör ett af utrikesministerus hemlighetsfulla domäner. Färbundskanslerens uppträdande står i påfallande motsats till den franska utrikesministerns sista förklaring, hvilken gick ut derpå, att regeringens förhållande till utlandet skulle öfverensstämma med representationens och solkets vilja. Vi kunna på intet sätt gå in på, att vår nations öde skall på eti hemlighetsfullt sätt afgöras i grefve Bismarcks utrikesministerium. Den tyska nationen skall aldrig finna sig i (l), att det skall bero af en mans vilja, huru länge de ytterligare stegen till fullbordandet af den tyska enhoten ännu