Göteborgsposten – 4 mars 1870, sida 2

— Jag säger er att penningarne ha gått åt, Pauline. Jag gaf er en ansenlig summa då jag vunnit penningarne, som Li minns. — Ja, jog minns fullkomligt. Ni gaf mig femtio pund — femtio pund för att underhålla det hus som satte er i stånd att locka narrarne i fällan, under det jag var lockbetet. Oh, ni har varit mycket iädelmodig, mycket frikostig; och nu då narrarne ha tröttnat på att låta lura sig — nu då ert lockbete har blifvit utan nytta för er — skall jag lemna landet, emedan ni ej vill uppoffra en enda sjelfvisk njutning för att rädda mig från vanära. — Detta är löjligt, Pauline, utropade baroneten otåligt; ni kommer med qvinnornas vanliga nonsens då de ej få allt som de vilja. Det står ej i min makt att hjelpa er betala era fordringsegare, och ni skulle göra mycket bättre i att helt enkelt rymma er väg, medan tid är och innan de utverkat bysättningsdom mot er. Ni vet hvad sheridan sade om dumhetsn af att plottra bort sina penningar med att betala skulder. — Ni vill säledes att jag i hemlighet skall resa min väg, likt en bedragerska? — Ni spbehöfver ej hitta på så fula benämningar. Några af de bästa min i England ha varit tvungna att fara öfver hafvet af samma skäl som gör ert vistande här så obehagligt. Iagenting kan vinnas genom sentimentalt snack, min bästa Pauline. Mina vänner på klubbarne ha börjat misstro detta hus, och jag inser ej att det finnes någon utsigt till att vinna ett enda pund mer i dessa rum. Hvarföre skulle ni då dröja qvar för att plågas af for