Göteborgsposten – 3 mars 1870, sida 2

Reginald Eversleigh var i fullkomlig okunnighet om Victor Carringtons åtgoranden, då han mottog ett bref som kallade honom till ett samtal med denne vän på en bestämd tid. Carringtons uppfattning af Reginalds karakter var fullkomligt riktig. Hela denna tid hade hans fåfänga lidit af Paulines tystnad och synbara glömska af honom. Han hade på sista tiden ej erhållit ett enda bref från Pauline, då hon deremot förut öfverhopat honom med halft förtvitlade bref, fulla af anklagelser mot ödet och i hvarje rad vittnande om den hopplösa kärlek, som den sköna österrikiska enkan så länge förspillt på den egoistiske skurk, hvars läghet hon till hältten misstänkte tillochmed då hon ännu höll sig till honom. Sir Reginald hade brukat läsa dessa bref med lika stor köld, som om de blott hade varit en tillbörlig gärd åt hans förtjenster. — Huru hon älskar mig! mumlade han ibland efter