Göteborgsposten – 1 mars 1870, sida 3

hon sade; den artige ceremonimästaren hade otvifvelaktigt redan skaffat henne audiens hos den helige fadren. Jag vet icke om man i Rom äfven kallar polisdirektören monsignor Randis för gentil, men han ser verkligen icke ut att vara det. Monsignor Randis fysionomi häntyder på en viss brutalitet, som måhända är nödvändig i Rom, men som helt säkert icke gör någon menniska afhållen. Men det är ju sannt, polisdirektörer afsäga sig ju öfverallt i verlden anspråken på att bli ansedda som älskvärda. Och det gör monsignor ej det minsta hvad andra tänka om honom, endast kardinal statssekreteraren är belåten med honom. Mellan det stora antalet af kyrkans högst stående män, som synas rundtomkring i små grupper samtalande med hvarandra, har man svårt att upptäcka intressanta och spirituella ansigten. Jag vill icke a det heliga konciliet orätt, men bland dess härvarande representanter — det är eliten som är samlad vid denna fest — finnas mycket få af detta slag. Utan att kallas obillig kan man dock ha anspråk på att hos dessa så högt öfver alla andra ställda menniskobarn finna någonting om än aldrig så litet som häntyder på deras höga ställning. Men de äro allesammans grofva, vanliga gestalter, som sakna hvarje själsligt uttry Med apatiskt lugn stirra de slöa ögonen fram i rummet; energiska, förnäma lafvuden, fina, snillrika drag, kort sagdt, presterliga karaktershufvuden, som man så ofta får se på de italienska mästarnes taflor, förekomma ytterst sparsamt. Att det tunga arbete, som består i att draga omsorg för menniskosjälarnes frälsning, isynnerhet när det drifves en gros, gör sin man fet och treflig, det behöfver man icke resa till Rom för att komma underfund med, men sådane praktexemplar af valgödda kyrkopatroner som de, hvilka sinnas här, ser man dock högst sällan annorstädes i verlden. litt intressant, fint och klokt hufvud sitter emellertid på kardinal Patrizi. Han har rang af kardinalbiskop, är andre dekanus vid Sacrum collegium och själen i alla de konsistorier, der pafven sjelt icke för ordet. Också kardinalerna Pietro och Lucca uppträda med nobless och värdighet, och i salens nedre ända stå två andra kyrkofurstar, egnade att ådraga sig uppmärksamheten. Den yngste at dem, en man om högst 40 år, röjer en ovanligt ädel värdighet i hela sitt väsen och ett lugn i miner och rörelser, som straxt tillkännager, att han icke är italienare. Kardinalfursten Hohenlohe står framför oss tillika med sin slägting, kardinal Pitra, påfvens förklarade gunstling. Större motsatser än dessa båda kyrkofurstar kan det knappast finnas; hos Pitra är allt lif, själ, oro, eld; IIOHenlohe der emot är kall, förnäm, tillbakadragen och inbunden. Pius IX synes kunna använda båda. Kardinal Pitra, betydligt äldre i påfvens tjenst än sin kollega, skildras som en man med skarp dialektik och ovanliga talegåfvor. Anmärkningsvärda äro vidare två franska kyrkofurstar kardinal Bonnechose och monsignor Lucien Bonaparte. Den förres kapacitet skattas nästan mera i hom än i Frankrike, hvarest han är i besittning at ett erkebiskopsdöme. Han är en elesant predikant af äkta fransk race, hans personlignet eger visserligen ingenting tilldragande, men hans eldiga ögon och hans röst måste göra en utmärkt verkan, när han talar. Anda tills den äregirige kardinal Bonaparte, som redan i sin ungdom stigit så högt i kyrklig värdighet, har nått det höga mål, som i Rom och äfven annorstädes är temligen väl kändt, skall han nog fortfara att spela den hemlighetsfulle lika så väl som nu och endast låta folk sissa till hans verkliga planer. Lucien Bonaparte har en beslöjad fysionomi och man kan icke rätt bli klok på antingen han spekulerar på en krona eller på en tiar — det är något i hans blick, hvarpå man straxt känner igen slägten. Ilan talar just nu vid en liten hopkrupen gubbe. Det är ingen annan än pater Beckx, jesuitergeneralen, hvilken fungerar som hemlig befallningsman öfver Ilans Ilelighets mest dolda planer, Pius IX:s tyste kompanjon på påfvestolen. Utt mera äkta sesuit-ansigte, kan man svärligen få se. Huru har denne lille, obetydlige man med det lömska, skeande ögonkastet burit sig åt för att uppnå denna ofantliga makt? Iluru har han, som ännu 1860 vanlrade omkring i Wien som en simpel jesuitermunk on redan i flera år kunnat verka för den andliga förmörkelsens utbredande öfver jorden? Jo, fråga blott jesniter-orden; den känner väl till pater Beckxs tora förtjenster. IIan började med att föra den nu allidne hertig Ferdinand at Anhalt-Köthen öfver i den enda saliggörande kyrkans sköte och efter den omvände hertigens död förstod han att som biktfader hos enkefurstinnan Julie i Wien så förträftligt rölja de instruktioner han mottog af ordensgeneralen att furstinnans högst ansenliga förmögenhet efter riennes död tillföll Jesuiterorden. Och man känner sura tacksam denna är mot så nitiske bröder. Deröre har också pater Beckx redan sedan 1855 varit Jjesuitergeneral, allt naturligtvis in majorem Dei Jloriav. —