Göteborgsposten – 1 mars 1870, sida 3

bålar bomull vid lugn stämning. Middl. Upl. 11!, d. — — ——— Vag . . Från ekumeniska mötet i Rom. (Efter utländska källor.) Man igenkänner i Rom biskoparnes nationalitet Då deras uppträdande. Engelsmännen, stela och högtidliga som man i fordna dagar tänkte s g en lord? umgås aldrig med andra menniskor. Tyskarne äro i wom liksom öfverallt annorst — des godmodiga och vänliga samt skämmas alldeles icke för att i studerrummet öfverraskas vid tobakspipan och öltlaskan; dessa äro för dem helt naturliga saker, hvilka icke ha med tron något att skafla; de äro nästan alla kloka och fasta, jesuiterna, som ha fått så många stolta hufvuden att a sig uträtta med intet. Spaniorerna känner man igen på singrarne, hvilka blitvit gula af att rulla cigaretter, några af dem äro )on Quixoto lifslefvande andra åter Sancho Pansa, samtlige liknande gengångare från en försvunnen tid. De österländska biskoparne igenkännas på deras teatraliska drägter, några äro brunstekta af öknens sol; amerikanarne likna qväkare. De vantrifvas i Nom med dess smygande intriger och längta tillbaka etter Amerika och friheten: evigt skall Oceanen skilja Amerika från Rom! de förundra sig nu icke öfver att Pere Ilxacinthe emigrerade till dem; der finnes ingen plats för en oafhängig ande inom den påfliga hierarkien, den måste lemna den eller dÖÅ. För nåzra år sedan höllo alla Förenta Staternas biskopar ett koncilium i Baltimore. Här yppade sig inga stridigheter mellan de 47 biskoparne. Men det fanns heller ingenting att gräla om, ty ingen ville herrska öfver den andre och kyrka och stat äro der åtskilda; kyrkan har ingen ecklesiastikminister öfver sig, den står blott under päfven. ÅIIvad äro de europeiska staternas med svett och och möda frampressade budgeter mot våra rikliga, frivilliga subskriptioner? Stämningen i Rom är tryckt; borgareklassen är rullkomligt sviken i sina förhoppningar om att göra roda affärer, ty dels har vintern varit mycket sträng dels har så öfverdrifna rykten varit i omlopp om omöjligheten att få tak öfver hufvudet i det öfverfyllda Rom och i följd af allt detta ha de Åtusentals resande så godt som uteblifvit. Men då någon skall a skulden härför är det icke alldeles fritt att man börjar skylla på den afgudade påfven: ,IHan har malacchio (det onda ögat) börjar man att hviska; allt hvad han företar sig misslyckas; först föll Rom i händerna på revolutionen; så i främlingars händer, derpå inskränktes pårvens verldsliga makt, nu misslyckas konciliet, som endast kan föra tili en igiös revolution. Den för hvilken allt misslyckas, r ovilkorligen malacchio! eIlvarföre skall han också atta sig med att göra nya trosartiklar? tillfoga mera upplysta. Dermed har aldrig någon päfve honom befattat sig: en påtve ville göra sin fak och mäktig, en annan slösade ofantliga summor på byggnader, en tredje beskyddade konster och vetenskaper. Några föra krig, andra voro tänkare, men ingen enda föll på den olyckliga tanken att apa dogmer. Huru sällsamt af en man, hvilken började som politisk reformator! Man hade hoppats utt den helige fadern i första glädjen öfver att konviliet kom till stånd, ändtligen skulle åstadkomma något, men det nya ediktet af d. 10 Jan. är blott ett par nya lappar på en gammal klädning, despotismen skall fortfarande florera och den förhatliga mekanismen med prester använda i alla möjliga verldsliga förhållanden, är bibehållen. Men enär Pius IX i trots af allt är uppriktigt älskad, hoppas man att han ännu skall få upp ögonen och afkasta jesuiternas ok. Måhända skall detta bli lättare för honom, då han fått sina verldsliga angelägenheter ordnade och dertill finnes nu någon utsigt. En komitö af prester och lekmän har bildat sig för att undersöka möjligheten af att skafla påfven fasta inkomster; han behöfver årligen omkring 65 mill. lire och har i fast inkomst blott 35 mill.; Peterspenningarne äro alltid osäkra och kunna aldrig anslås till mera än 7 milll, alltså uppstår årligen ett deficit af några och tjugo millioner. Den bekante historieskrifvaren Cantre är en af komitens förnämste ledamöter. En af de invändningar som genast gjordes af en bekant person, som afslog att vara medlem af komiten, var, att inga inkomster, huru stora som helst skulle kunna bringa den nuvarande påfvens finanser i jemnvigt emedan han straxt begagnar dem till nya kanonisationer. Den sista kanonisationen af de två holländarne i Juni 1567 kostade: heliga kläder 948 lire eller fracs, dekorationer 69,015, konstyjorda blommor 8331, snickarc-arbete 40,688, papparbete 22.037, målning och standarer 33,000; ljuskronor och lampor 14,165, facklor och illumination 40,960, gåtvor till prelater efter skick och bruk d5,450, summa 380, 188 lire. Retlexionerna göra sig här sjelfva. I palatset Colonna gafs nyligen en lysande fest till ära för Frankrikes nya sändebud vid det påtliga hofvet. Alla konciliets mest framstående personligheter voro inbjudna, men ingen af dem väckte dock så stor uppmärksamhet som kardinal Antonelli. Vid ingången till palatsets stora sal togo värden och värdinnan emot sina gäster, en stor del af dessa hade redan infunnit sis, då det uppstod en stark rörelse vid dörren. Kardinal Antonelli visade sig: pafven sjelf skulle icke ha väckt större uppmärksamhet än denne man med de djupa, mörka ögonen. det bruna ansigtet och denna panna, som så fullkomligt liknar den, hvilken af sysionomisterna och äfrenologerna plägar att betecknas som en 5tförbrytarepanna?. Vid hans inträde reste sig hela sällskapet liksom berördt af en magnetisk kraft. I den mpla svarta drägten med de violetta strumporna och den röda hatten på det lilla hufvudet ser Giacomo Antonelli, den mäktige kardinalen, vida elegantare ut än i kardinalskö pan. IIans händer räckte på långt när icke till att med en handtryckning kunna helsa alla dem, som stormade fram emot honom, det är endast herrn i huset, som helsas på detta mera förtroliga sätt. Skulle man icke tro att kardinalen har endast vänner i Rom? Men huru många af dessa vänliga blickar ljuga icke, som riktas emot honom, med hvilket tvetydigt leende betraktar icke han sjelf hela denna skara! Man behöfver en skarp blick för att utröna om hjertat har någon del i all denna höflighet. Här ha vi monsignore Pacca, Ilans IIelighets representant i dessa salar. Pius IX:s ceremonimästare, vatikanens major domus, jemväl en hofmannasigur, lika så smidig som vid hvilket som helst annat hof. I dessa anletsdrag ligger den tydligast uttalade förbindligheten, man kan nästan säga att hvarje linie gör en förbindlig bugning för alla. Monsignore Pacca är i verkligheten också vän med alla, som ha att göra med honom i Vatikanen, alla ministrars förklarade favorit. Utoch inländni berömma hans förbindlichet. hans tionstvilliohat milj