Göteborgsposten – 1 mars 1870, sida 2

veta att jag lånar er penningar. Låt mig komma tillbaka till er i afton och lemna er summan i bankonoter. — Huru skall jag någonsin kunna tacka er tillräckligt? — Tacka mig ej alls. Låt mig endast älska er och med hopp emotse den dag då ni skall lära att älska mig. — Denna dag mäste säkert komma innan lång tid är förliden, svarade Pauline tankfullt. En tacksamhet så djup som min, en högaktning så uppriktig måste snart öfvergå till en varmare känsla. — Ja, Pauline, sade Douglas, om ert hjerta är fritt. Förlåt om jag berör ett ämne som är pinsamt både för er och mig. Reginald Eversleigh — min kusin — har ni ofta träffat honom på sista tiden? — Jag har ej sett honom sedan han lemnade London för att fara till IIallgrove. Jag får troligtvis ej so honom vidare. — Jag är glad deröfver. Det finnes blott en fruktan i mitt sinne då jag tänker på vår framtid, Pauline. — Och den är? — Fruktan att Reginald Eversleigh kan komma mellan er och mig. — Ni behöfver ej längre frukta det, svarade madame Durski. Ni har varit så ädel, så uppoffrande i ert uppförande mot mig, att jag verkligen skulle vara en ovärdig varelse om jag ryggade tillbaka för den pinsamma skyldigheten att lägga mitt hjerta i dagen för er. Jag har älskat er kusin Reginald, blindt, dåraktigt; men på all l dårskap mäste finnas ett slut; det måste komma en dag