Göteborgsposten – 1 mars 1870, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop-. X. D. 25 Februari. Om statsutskottets förslag rörande norra stambanans riktning antages af riksdagen, så torde Stockholm derefter skyndsamt böra i sitt vapen, med uteslutande af alla andra emblemer, anbringa en — kräfta, ty såsom handelsstad betraktad kommer den utan tvifvel vatt gå i framåtskridande tillbaka. Statsutskottet har, allenast af sparsamhetsskäl, föredragit Upsala-Sala-Storviklinien, med förkastande af Stockholm-Thureberg-Sevalla linien, och således icke fästat asseende på h. M:ts förslag, ändå mindre på Stockholms stadsfullmäktiges uttalade önskan, och aldra minst på de rent militära skälen som tala för Sevallalinien. Ett hårdare slag har hittills icke riktats mot hufvudstadens handelsintresse. Det är emellertid icke osannolikt att i det missöde, som nu hotar hufvudstaden, har dess målsmän ej ringa skuld. Svårligen skal man kunna uppvisa någon stad der enigheten varit mera vacklande, oller der man mera förnött tiden med tvister om småsaker, under det att de stora frågorna lemnats åsido. Ingen stad har väl med så stor ihärdighet som Stockholm ådagalagt sin brist på intresse för jern vägarnes riktning. Då enighet framför all varit behöslig har den saknats här, och då ett energiskt uppträdande har erfordrats, har man högdraget lagt händerna i kors, och på sin höjd tvistat om huru denna handkorsläggning bordt verkställas. Vid de kritiska tillfällen: hafva hufvudstadsns representanter icke varit eniga och icke heller hufvudstadspressen har samverkat. Det är naturligt att under sådana förhållanden skall allmänheten och representationen icke intressera sig för ett samhälle, som icke sjelf med enighet och kraft bevakar sina intressen. Hvad intryck skall det väl göra på representationen, då, såsom nu är förhållandet. ett Damoklessvärd hänger ötver hufvudstadens aflärslif och likväl icke ens Stockholms egna riksdagsmän i Andra kammaren äro eniga? Ledamoten n:r 2, ålderspresidenten, grosshandl. L. J. Hierta, affärsmannen och industriidkaren al första ordningen, har med sin röst bidragit till statsutskottets förslag, och det är otvifvelaktigt, att då frågan i Andra kammaren före kommer, skall han i ett längre föredrag be visa, att Salalinien af sparsamhetsskäl är bäst. Det ginge väl an om dessa sparsamhetsskäl voro i verkligheten hållbara; men så är icke fallet. Hvad som här sparas på ett produktivt företag, kommer snart att användas, ocl mera till, för ett improduktivt ändamål, nemligen hufvudstadens förseende med starkare befästningar. Men hr Iiierta tillbör det fåtal som hoppas med ynglingens sangvinism på den eviga freden. För hr Hierta finnas nu mera i alla riktningar inga skäl så talande som sparsamhetsskälen, deri ligger på en gång hans styrka och hans svaghet, och berodde det på honom, så fick sannolikt hela statsmaskinen stanna, om oljan blott kunde insparas. Om hr Wallenberg, som älven sitter i statsutskottet, hade i stället för hr Hierta medverkat till Salalinien, med hvilken begärlighet skulle ej då Stockholms tidningspress kastat sig öfver den förre, och sannolikt påstått, att han ensamt varit vållande till det förslag som hotar hufvudstadens kommersiella lif. Men jag vågar hundra mot ett att hr Hierta skall gå skotifri; han har förvärfvat sig ett omfattande aflatsbref. Jag erinrar mig just nu en karakteristisk anekdot från den tid då hr Hierta inträdde i borgarståndet. Naturligtvis redan då var denne utmärkte affärsman grufligt rädd för jernvägar i Sverige; hade det berott på honom, så skulle vi sannolikt i denna stund icke haft någon enda bredspårig bana,