Göteborgsposten – 28 februari 1870, sida 3

Fran Utlandet. I går anlände omsider ett par utländska poster. De ingångna tidningarne voro dock af något gammalt datum, och de franska innehöllo ännu icke något referat ang. de sista stora debatterna inom Frankrikes lagstiftande församling, rörande hvilka vi således lorssarande få hänvisa till de ganska omfattande telegrammer, som vi sjeltva varit i tillfälle att härom förut meddela och enl. hvilka ministeren erhållit ett storartadt förtroendevotum för sin inrikes politik. Hvad beträffar den franska regeringens politik utåt, så synes denna verksamhet för ogonblicket hufvudsakligen vara riktad på Rom. Ifrån denna stad skrefs d. 16 d:s: Det måtie ha varit iutressanta saker, som i går befordrades genom telegrafen mellan Rom och Paris. Densamma skall hela dagen igenom uteslutande ha varit upptagen af regeringens depescher och alla uppdrag från enskilda ha blifvit tillbakavisade. Man tillskrifver denna ifver en i mycket bestämd ton hållen note från franska regeringen, i hvilken för vissa eventualiteter i det ekumeniska mötets afgöranden antydts de franska truppernas återkallande från Civita Vecchia. I sammanhang härmed omtalar en pariserkorresp. i Köln. Zeit., att den franske utrikesministern grefve Daru skrifvit ett egenhändigt bret på fyra täta sidor till påtven. Såsom kyrkans trogne son, anser han, utrikesministern, det för sin pligt att genom denna skrifvelse befria påfven trån hvarje oklarhet om hvad han skulle ha att vänta sig af franska regeringen, i den händelse att på ekumeniska mötet ideer vunne seger, hvilka skulle vara lika med en absolut förnekelse af det moderna samhället och dess grundvalar. Grefve Daru sager, att franska regerinen aldrig tänker, åtminstone så länge han skall tillhöra henne, att begagna sig af den rätt, som lagligen tillkommer henne, neml. att förhindra eller ens förbjuda, att de i Rom fattade besluten kungöras från predikstolen, Någon sådan farhåga behöfver ej tynga på den hel. stolen. Men Frankrike är dock fast beslutet att fasthålla vid de rättigheter, som konkordatet af 1801 tillförsäkrar det och på hvilka hela dess statsoch samhällsordning grundar sig. Fattar ekumeniska mötet beslut, som antasta dessa grundfästen för det mellan stat och kyrka bestående tördraget, så måste Frankrike å sin sida anse sig beflriadt från alla de förpligtelser, som det i nämnda fördrag åtagit sig, och man skall då ha vunnit, hvad mean helt visst skall mycket beklaga: kyrkans och statens faktiska särskiljande. Grefve Daru döljer icke, huru pinsam en dylik utgång isynnerhet synes för honom