Göteborgsposten – 26 februari 1870, sida 2

Då polisintendenten förebrådde konstapeln han loja uppförande, svarade han att Svensson vid till fället sagt honom, att han icke sett det Larssoi skurit Dag samt tillade att Svensson skulle vari voredig!. För öfrigt, menade han, så var ju Lars son känd — sköna bekanta i sanning! För vidare upplysningars inhemtande uppsköt målet, och införpassades Larsson till cellfänselsct Vid den igår hållna undersökningen angåend orsaken till den eldsvåda, som för några dagar se dan utbröt i hr L. h. Janssens hus vid Kungsgatan meddelades sådane upplysningar att eldens uppkoms blott kunde tillskrifvas olyckshändelse vid eldning — Skadan på huset hade blifvit värderad till SUt och på lösegendomen till 1,500 rdr. Rådbusrätten. Vi ha förut omtalat huruledes en 16-årig yngling vid namn David Reinhold Andersson i sällskap med en minderårig pojke från Norge, Harald Theodor Björnson, Söndagen d. 2 sistl. Januari från en källare i huset n:o 29 vid Södra Hamngatan stulit 5 a 4 buteljer vin. Denna stöld förnekades af de båda pojkarne som förklarade att de blifvit skrämda just då Björnson skulle krypa ner genom en at källargluggarne, vettande åt gården. Deremot bekände David Andersson att då han några dagar derefter uppgått i samma hus för att tigga, han då från ett magasin derstädes stulit ett sidenparaply som han lemnat till Björnson, hvilken sedan försålt detsamma till pantlänaren L. Nilsson för 1 rdr. Likaledes erkände David att han d. 10 i samma månad stulit en flöjt från musikläktaren i Cirkus, hvilket instrument han genom sin kommissionär Björnson låtit pantsätta hos pantlånaren W. Karth för 75 öre. Kort efter det dessa stölder blifvit upptäckta blef Björnson, såsom saknande hemvist och sysselsättning, intagen å fattigvården, men der trifdes hav icke särdeles väl, utan rymde derifrån en vacker dag och har sedermera ej anträffats. Äfven David Andersson höll sig ett par gånger undan, då han var kallad till inställelse vid rådhusrätten, men slutligen beqvämade han sig till att hörsamma kallelsen. Vid värderingen af de stulna sakerna blet paraplyn upptagen till 10 rdrs samt flöjten till 5 rds värde. David Reinhold Andersson, hvilken kort efter hvartannat i slutet af förlidet år blivit dömd till böter för första och andra resan snatteri, hvilka böter han dock hvarken betalt eller afsetat, dömdes nu att undergå 1 månads fängelse för tredje resan snatteri. De båda pantlånarne Nilsson och Karth dömdes, lör det de inlåtit sig i affärer med misstänkt person, att hvardera böta 10 rdr. I Thorsdags företogs förhör inför rådhusrätten med häktade åkaren J. A. Alldin, på goda skäl misstänkt att ha anlaggt mordbrand i sitt hus n:o 140 i Majornas 5:te rote, hvilket d. 4 d:s nedbrann. Likasom vid förhören i poliskammaren ställde sig Alldin äfven nu helt och hållet oskyldig samt uppdiktade den ena otroliga historien efter den andra. Så berättade han först att han för tvenne månader sedan af en sjöman, boende vid Lilla Edet, blifvit bjuden 3500 rdr för sitt hus, men denna summa ville han icke taga då han förut af en annan person blifvit bjuden 4000 rdr. På tillfrågan hvad sjömannen från Lilla Edet hette uppgaf Alldin, efter en stunds begrundande hans namn vara Johan Andersson. Vid slutet af förhöret tillfrågades A. ånyo hvad sjömannen hette, då A. utan ett ögonblicks betänkande svarade: Johansson. Alldin — som helt naturligt icke kunde minnas alla de historier och namn han vid förhören uppdiktat — uppmärksamgjordes nu på att han förut uppgifvit samma person heta Andersson samt uppmanades förklara dessa motsägelser. Detta kunde han dock icke utan började synbarligen förlägen frammumla några osammanhängande ord som ingen kunde uvpfatta. Alla de många vittuen som äfven nu blefvo hörda förklarades af Alldin vara falska. Åkaredrangen Anders Johansson (Länsmannen-) och dennes bror Andreas Johansson hade en tid bott i Alldins lägenhet i det nedbrunna huset. Den förre berättade att A. redan i somras bedt honom tända eld på huset samt sedermera flera gånger upprepat samma begaran. Tidigt på morgonen samma dag som elden utbröt hade Alldin inkommit i lägenhetens kök, der Anders legat på en soffa, och då yttrat till honom att han icke behöfde vara så illa klädd om han endast gjorde det hvarom A. flera gånger bedt honom, tilläggande att ifall det skedde snart skulle han äfven få häst och kärra. Dessa lysande anbud tillbakavisade dock den ständaktige lansmannen-. Andreas Johansson afgaf samma vittnesmål som i poli kammaren, nemligen att Alldin flera gånger visat honom huru lätt det vore att tända eld på huset genom att antända den halmkärfve som stod i köksskåpet. Alldin förklarade deremot att det varit bröderna Johansson som frågat honom om han icke tyckte att det skulle vara bra om de satte eld på huset, samt upplyste att bevekelsegrunden för detta deras uppsåt skulle varit den att de voro förargade på -byggmastaren (en timmerman vid nanm Chr. Aug. Johansson, hvilken en tid varit egare af huset samt nu bodde hyresfritt i detsamma) emedan denne förebrått dem för det de handterade Alldins häst så illa. Alldin hade alltid svarat, att han -icke ville höra talas om dylikt dumt prat. Manspersonen Petter Sönnergren tillade till sitt i poliskammaren förut afgifna vittuesmål, att vid ett tillfälle i höstas då Alldin varit rusig hade hans bror, omnibusåkaren A. Alldin, bedt S. följa honom till hans dåvarande bostad i detnu nedbrunna huset. Detta hade äfven S. gjort och varseblef, då de inkommo i köket, att eld var uppgjord i spisen samt en hel mängd hö utlagd på golfvet tätt intill densamma. S. hade då yttrat att eldfara lätt kunde upptå, hyarpå Alldin svarat: det angår dig inte om muset brinner ner, ty det är mitt hus. Ofvannämnde Chr. Aug. Johansson berättade röande transaktionen om huset mellan honom och Alllin, att denne en dag i sistl. Maj månad erbjudit ronom huset på vilkor att Alldin skule få föda hos johansson till döddagar, få bebo ett rum i huset amt dessutom erhålla 50 rdr kontant årligen. Dessa ilkor hade Johansson gått in på, men efter fyra nånaders tid hade A. ångrat sig och ville ha huset illbaka, hvilket han äfven fick, mot det att Joansson skulle få bo hyresfritt i huset till den 1 ästk. Juli. Alldin hade deremot uppgifvit i poliskammaren tt han skänkt huset till Johansson mot det denne kulle låna honom 400 rdr. Alldin, som antagligen tyckte att hans oskuld u var fullkomligt lagd i dagen, begärde gång efter nnan att mot borgen få komma på fri fot, hvilen anhållan dock icke kunde beviljas, utan återi O ArNmr