Göteborgsposten – 25 februari 1870, sida 3

AA, De v. Mateln (2 )etoner,. Frän Utlandet. Den ordningsälskande delen folket börjar nu att röra på sig, Från den ena trakten efter den man, att adresser till regeringen af franska älven den. andra hör undertecknas, i hvilka uttalas förhoppningar om, att hon må kunna so a statsvagnen lugnt framåt, men äfven starka ogillanden af de oförsonligas våldsamheter. De radikala äro mycket misslynta härötver och fälla tillochmed ganska bittra tillmälen. Det är så med dylika herrars frihetskärlek i allmänhet, då monniskor våga att vara af olika mening med dem. Det är den s. k. frihetens despotism — en antites som tyvärr alltför ofta mötes i verkligheten. Men för att statsvagnen skall kunna föras framåt, måste man låta kusken sköta tämmarne på bästa sätt och icke ständigt arbeta på att få honom nedvräkt, ty sålunda kan hela fordonet lätt stjelpa i gropen. Olliviers organ Moniteur anmärker äfven fullkomligt riktigt: Må man tala, må man förlora ännu en eller ett par veckor, eftersom ordflödet väl ej låter sig nöja med mindre; men må man göra slut på detta onödiga svammel och ändtligen gripa till sjelfva affärerna, till de af behofvet föreskrifna lagarne, till staden Paris budget, till Frankrikes budget. Vi beteckna faran; det beror på majoritetens sunda förstånd och fasthet att besvärja henne, Då ministrarne för 6 veckor sedan öfvertogo makten, åtogo de sig tvenne åligganden: att upprätthålla eller återställa den allvarligt hotade allmänna säkerheten; att bevara den för samhället, som uttröttas af dessa ständiga uppskrämningar; att bevara det för kejsardömet, som, då det sjelft beröfvade sig några af sina försvarsmedel, icke kunde utan förräderi öfverlamnas åt ett emot detsamma organiseradt anfallssystem; att slutligen och isynnerhet bevara den för friheten, som under oredan ej är annat än en tom illusion och en sorglig ironi; och de förbundo sig på samma gång att, om man lemnade dem tid dertill, låta friheten intränga djupt i våra lagar och i våra seder, för att hon må kunna vara sig sjelt nog och ej ha behof af nägot apnat skydd, än allmänna opinionens. De ha utfört första delen af sitt värf, och de skrida beslutsamt till det andra, hvilket är det svåraste och det längsta. De ha ej kunnat komma dithän förr, och vi tro, att de äro beslutna att med kraft drifva på saken; men derför måste de understödjas af kammarens och allminhetens intelligenta samverkan. Ileldre än att man beklagar sig öfver, att de ej väl använda sin tid, må man börja med att icke låta dem onöc Dess slående p som den batterna igtvis förspilla den. a förståndiga ord bära sanningens anrägel och hafva desto större klang, lidelsefulla karakter, de senare denaft inom lagstiftande församlingen, anger, att det varit vensterns afsigt att våga en stormi majoritet ng mot ministören Ollivier och den inom kammaren, på hvilken densamma stödjer sig, för hvilket ändamål man såsom vapen tillgrep beskyllningen, att ministören ännu icke uträttat någonting, utan blott kommit fram med löften, fastän hvar man vet, alt det är oppositionen sjelf som förhindrat den från att göra något. Men, som sagdt, denna beskyllning är blott en förevänning. Hvad oppositionen egentligen vill, är: den lagstiftande församlingens upplösning och utskrisning af nya Åsria val, genom hvilka oppositionen hoppas att kunna göra sig försäkrad om majoritet i kammaren och om regeringens ledande i repub ikansk