Göteborgsposten – 25 februari 1870, sida 2

dig i stånd att återställa den gamla Champfoatainerska familjens anseende och rikedom. Vietor Carrington gaf sin mor en nästan vredgad blick och kände ett ögonblicks lust att säga henne, att det ej ensamt var genom användande af så alldagliga medel som han ämnade förverkliga sin ärelystnads drömmar. Men han qväfde genast detta begär och sade blott i den vördnadsfulla ton han alltid begagnade då han tilltalade sin mor: — Hvad råder du mig då att mer försöka? — Gift dig med en rik qvinna, min Victor; gift dig med en af dessa förmögna engelska flickor, som för det mesta tillåtas att följa sina egna böjelser — böjelser som säkert skulle, om de uppmuntrades, föra många af dem i din väg. Mrs Carrington talade i sin aldra lugnaste ton. — Gifta mig — jag gifta mig? sade Victor i förvånad ton, hvari ett skarpt öra äfven skulle ha märkt en anstrykning af missräkning. Jag trodde att du aldrig skulle vilja det, min mor. Det skulle skilja oss åt, förstår du, och hvad skulle du väl då taga dig till? — Det återstår mig alltid att taga min tillflykt i ett kloster, Victor, sade hans mor, om du ej längre behöfver mig. Victor Carrington såg på sin mor med förvåning och missnöje. Hon kunde besluta sig för att skiljas från honom — hon hade tänkt på möjligheten deraf. Han mumlade något om göromål och lemnade henne, sällsamt upprörd, under det hon lugnt fortfor att arbeta på sitt broderi.