Göteborgsposten – 25 februari 1870, sida 1

garne åstadkommas. Gretve Posses yrkande stöder sig först och främst icke på något subjektivt ensamt, utan på en noggrann granskning at statsverkets tillgångar, och vidare går det icke så mycket ut på nedsättning af anslag som icke mer på användande af medel, hvilka, stående till regeringens disposition, ännu icke blifvit af densamma disponerade. Interpellationen har erhållit en förökad vigt derigenom att, såvidt Nya Dagl. Allehandas meddelanden äro tillförlitliga, statsutskottets törsta utgiftsafdelning åtminstone tillstyrkt densamma. Älven om icke statsutskottet i sin helhet skulle göra afdelningens utlåtande till sitt, är det dock en genom sin auktoritet betydande delegation at riksdagen, som ut:alat sitt ord till interpellantens fördel. Den del af interpellationen, som berörde sjelfva beräkningen af tillgängarne, torde genom finansministerns svar få anses utagerad, och grefve Posse ställde utan tvifvel sjelf saken på sin rätta ståndpunkt genom de ord, med hvilka han afslutade sitt genmäle till ministern. Gretve Posse yttrade nemligen att den olika uppfattningen mellan honom och sinansministern icke afsåg besparingarnes befintlighet, utan endast den omständigheten huruvida de kunde utan olägenhet för statsregleringen användas. Hr grefven uttalade derefter såsom en nästan axiomatiskt sjelfklar sats att skatter icke böra upptagas, så länge statsverket eger några tillgångar odisponerade, och han formligen uppmanar sina medrepresentanter att icke derforinnan bevilja de begärda skatteförhöjningarne, enär de dertill knappt under nuvaranda förhållande skulle ega någon (naturligtvis moralisk) rätt. Ilärigenom har frågan erhållit en betydligt törändrad ställning och en lösning i den at grefve Posse antydda riktningen är, enl. vårt förmenande, af beskaffenhet att utöfva inverkan på bedömandet af hela vårt samhällsskick. Den varningen att en representation icke bör söka guvernera genom anslag har mångenstädes och ofta äfven inom vär riksdag, blifvit uttalad. För vår del kunna vi dock icke finna annat än att ett dylikt guvernerande till en viss grad alltid måste tillhöra det parlamentariska styrelsesättet, och när man antagit detta, mäste man äfven acceptera dess konseqvenser. Men liksom det icke ligger i begreppet at det parlamentariska styrelsesättet, att regeringen nödvändigt skall vara en blott verkställare af den genom representationen uttalade ögonblickliga folkviljan, utan man äfven från parlamentarisk ståndpunkt kan tillerkänna densamma så pass sjelfständighet, att den må ega rätt att utforska huruvida representationen i ett visst tidsmoment verkligen är en trogen exponent af folkets åsigter, huruvida icke solkviljan är så löst grundad att den genom något uppskor med bifallet kan ändras o. s. v. — på samma sätt törhäller det sig med regeringens beroende af riksdagen i finansielt hänseende. I stort taget bör naturligtvis anordningen af statens utgifter endast kunna ske i den riktning, som företecknas af representationens beslut; men deraf följer icke att man får betrakta de åt regeringen voterade anslagen i en analogi med t. ex. de veckopenningar, hvilka tilldelas en skolyngling och bvilkas indragande utgör i målsmannens hand ett korrektionsmedel, för den händelse den förre icke i allt är den senare i lag. IIvilka praktiska olägenheter, för att icke tala om det principielt oriktiga i saken, skulle icke härflyta deraf att hela budgeten årligen sattes i alla dess särskilta punkter under votering? Sådant kan möjligen ske i ett land, hvarest gammal parlamentarisk häfd ersätter besintliga brister i systemet, der representantkallet mestadels utöfvas af män, — ——c — — —— —