Göteborgsposten – 24 februari 1870, sida 2

svarade Victor otåligt! I stället att förspilla er kärlek på Reginald Uversleigh, som ej är värd att ni ett enda ögonblick tänker på honom, så skänk åtminstone er högaktning och vördnad åt den hederlige och oegennyttige man som trofast älskar er. I stället för att fly från England som en ruinerad qvinna, brännmärkt med namnet bedragerska och svindlerska, så blif qvar såsom Douglas Dales trolofvade — blif qvar för att visa Reginald Eversleigh, att det finnes personer i verlden som veta att värdera den qvinna han försmått. — Ja, han har försmått mig, mumlade Pauline, talande snarare till sig sjelf än till mr Carrington; han har försmått mig. Han har lemnat mig ensam i detta dystra hus under julhelgen, då vänner och älskande öfver hela verlden sluta sig tillsammans; han har lemnat mig allena vid denna öfvergifna härd, under det han lefde gladt med sina vänner — under det han solade sig i lyckligare qvinnors småleenden. Xan han göra anspråk på uppriktighet af mig — han som varit idel falskhet? Hon satt tyst under några minuter med ögonen fästade på elden och tankarne ilande långt bort. Victor väckte henne ej ur sina drömmar. Han visste att det verk han hade att utföra hastigt skred framåt. Han kände att han smälte denna stolta och passionerade qvinna efter sin vilja, liksom bildhuggaren smälter den lera som skall taga form efter hans staty. (Forts.)