Göteborgsposten – 23 februari 1870, sida 2

den då ännu större. PFramställ oupphörligt fattigdomens fasor, sök ej förtiga att ruin förestår henne. Hon är en dålig hushållare naturligtvis — alla qvinnor af samma sort som hon äro dåliga hushållare. Hjelp henne ej — gör det värsta ni förmår af allting. Vidare kan ni begagna hvarje tillfälle att påpeka Reginalds försumlighet, grymheten af hans uppförande mot henne, den låghet i hans karakter som bevisar sig genom att han ej vill gifta sig med henne, den sjelfviskhet som gör honom likgiltig för hennes betryck och ovillig att hjelpa henne. Reta upp hennes stolthet, svartsjuka, den kärlek till komfort och lyx som alltid är stark hos sådana qvinnor som madame Durski. Tala i början ej mycket om Douglas Dale, särdeles innan han återvändt till hufvudstaden och åter börjat sina besök här; men laga så att hennes nöd trycker tungt på henne och att hon beständigt har klart för sig att det ej är att hoppas på någon hjelp från Reginald. Jag tviflar ej på att Dale skall fria till henne, om han ej märker hennes böjelse för Reginald. — Men tänk om mr Dale ej kommer hit alls? sade miss Brewer; han har afbrutit sina vanor nu och beslutat att hålla sig härifrån. — Tänk er att en mygga flyger bort från ett ljus, miss Brewer, svarade Carrington, och gör en liten utflykt genom fönstret ut i den friska aftonluften! Kunna vi ej med vanlig visshet beräkna att myggan kommer tillbaka och bränner sig? (Forts.)