Göteborgsposten – 21 februari 1870, sida 3

någon synnerligen farlig revolutionman. Man döme sjelf: han möter tvenne soldater. Hvad gör han med dem? Han och hans vännerzafväpna dem med den största blidhet och såsom verkliga bröder. Då några andra soldater besvara hans Åvänliga föreställningar med att sänka gevär, blir han icke ond och förgriper sig icke på dem; nej, han fortsätter endast filosofiskt sin väg och — vlåter släcka gaslyktorna. Derpå beger han sig till teatera i Belleville, för att bemäktiga sig hrr figuranters gevär och för att förse sina vänner med de oskadliga vapen, med hvilka man brukar döda förrädaren i femte akten. Allt detta är icke farligt, och Gustave Flourens skulle göra väl i att taga lektioner hos en professor i barrikadbyggnad, hvarpå det ej lär vara någon brist i Genve dit han flyktat. Kanske skall han då komma så långt, att han, om han återigen en vacker dag gör uppror, åtminstone känner sitt yrke och ej utsätter sig för att spela komedi för oss. Bredvid dessa konspirationer, hvilka onekligen stå i en löjlig dager, taga sig den nya franska regeringens sträfvanden att grundlägga en verklig frihet storartade ut. Sammansvärjningarne oaktadt, har Napoleon på Olliviers begäran upphäft den s. k. säkerhetslagen, framkallad af det Orsiniska mordattentatet. Det finnes ock personer, som veta att upp skatta Olliviers bemödanden. Häromdagen mottog han sålunda flera personer, hvilka untecknat en adress till honom, hvari hans sträfvanden åtröna sitt fulla erkännande. Ollivier svarade deputationen: ÅJag är mycket rörd öfver det erkännande, som visas mig; det skall gifva mig mod att fortsätta mina sträfvaden för frihetens grundläggande. Regeringen har att bekämpa dem, som gå för fort, och dem, som gå för långsamt. Om den allmänna meningen icke står oss bi, kan friheten duka under. Vi vilja undertrycka oroligheterna utan reaktion och skrida framåt på liberal väg: Lyckas våra sträfvanden ekall det bli utfördt, som Mirabeau och Benjamin Constant ej lyc kades åvägabringa. Sanna ord. Den franska pressen sysselsätter sig, förutom sina egna inre angelägenheter, äfven mycket med förhållandena i Baiern, der det också verkligen ser ganska brokigt ut. Ej nog med att dess deputerade kammare meo stor msjoritet annullerat de tio val för Minchens distrikt, hvilka alla utfallit i preussiskt anda, utan det skrifves äfven från Mänchen till Patrie: Vi ha mottagit de allvarligaste underrättelser från Munchen. Hela landet är uteslutande upptaget af kampen mellan fursten af Hohenlohe, som representerar det preussi ska partiet i Baiern, och kamrarne, och man kan vara förvissad om, att dessa ej skola gitva efter. Situationen är af sådan beskaftonhet, att, om sakerna ytterligare förvärras, möjligen ett parti skall biida sig i provinserna, för att erbjuda kronan åt konungens broder, prins Otto, hvars karakter erbjuder nationen de största garantier. Prins Otto, som är född 1. 27 April 1848, är en förståndig ung man, han håller på Baierns fulla sjelsständighet och är det konstitutionella systemet iillgifven. Dertill kommer, att han står väl anskritven vid armeen. Gentemot denna rörelse tager sig konungens af Preussen trontal ganska putslustigt ut. Han ville deri betona Sydtysklands tvång att ansluta sig till Preussen. Men sydtyskarne sjelfva äro af helt annan mening och synas vilja på allvar göra slut på fördragen med Preussen, för den händelse att dessa skulle i någon mån inkräkta på deras äsjellständighet. Den store Bismarck skall kanske skrida till itgärden att tvinga Balerns representation till respekt. Men då skola nog Österrike och Frankrike vara framme. Kan han återigen icke bringa Baiern till att visa sig medgörligt, så skall dess exempel snart följas af andra stater. Måntro det bismarckska kortbuset skall falla?