Göteborgsposten – 21 februari 1870, sida 3

T OT ONA SVS 1 omkring 340 fot, då lokomotivet stoppade. Från Utlandet. Det har verkligen varit de oförsonligas i Paris afsigt att skrida till en så fördömelsevärd åtgärd som att förgripa sig på ej allenast kejsarens, utan ätven Oliviers lif; hvilket bäst karakteriserar arten af dessa demagogers frihetskärlek. Affärsverlden har med anlednitg häraf befunnit sig i en tryckt ställning. Enligt hvad telegrafen redan anfört, har en mängd personer blifvit häktade, eåsom misstänkta härför. Hos de flesta af dem har nan funnit revolvrar och ammunition samt bref, hvilka skola vara mycket komprometterande. Det ingick i deras plan att medelst pikrinsyradt kali, det ämne som för ett år sedan öranledde den gräsliga explosionen i Paris, eller något annat sprängningsämne spränga kaserner och andra allmänna byggnader, äfven Tuilerierna, i luften. Äfven Rochefort skall vara invecklad i denna komplott, som omfattar öfver 100 personer, ehuru hittills endast omkring 40 häktats. Man har åtminstone hos en af redaktörerna i Marseljäsen, Arthur Arnould funnit ett bref från Rochefort, vilket dennes mätress — han är visserligen gift och har barn, men hyllar det oaktadt den fria kärleken som Enfantin satte i system — medfört från St. Pelagie, dit hon vunnit inträde, för att få samtala med sin älskare. Jrervet uppmanar Arnould ratt genom alla medel, sanna och falska rykten, stegra jäsningen och upphetsa upproret. Man hade äfven utspridt, att militären skulle vara inblandad i denna snygga historia, men detta rykte vederlägges af de officiösa tidningarne, hvilka påstå, att ryktet endast uppspunnits, för att yttermera stegra oron i sinnena. En af de mest framstående aktörerna i denna farce är Gustafve Flourens om hvilken nan numera ej med full säkerhet vet var han befinner sig. Polisen letar efter honom i Paris, emedan dunkla rykten äro gängse nu, att han uppehåller sig förklädd någonstädes i den franska hufvudstaden. Peuple frangais tecknar denne parodiske revolutionsbjelte sålunda: Man har hittills tänkt sig Gustave Flourons med en röd frygisk mössa och en carmagnole srån skärckperioden: man var nog godmodig att sätta tro till vissa lymlars skildringar och att i hr Rocheforts adjutant se en Marat eller Saint-Just. Affärsverlden i Paris darrade för honom; i landsorten vågade man sent på aftonen endast halfnögt uttala hans namn och gjorde med detsamma korstecknet. De senaste dagarnes händelser och framför allt det besynnerliga naiva sätt, hvarpå han sjelf skildrat dem, skola ej litet bidraga till, art hjelten från Belleville förlorar den nimbus, af hvilken han var omgifven och låta honom sramträde i sin sanna skeprad som en beskedlig ung man, hvilken för en tid vilseledts genom läsning af dåliga böcker. Gustave Flourens har ej alltid varit den satans karl han är, och hans anlag för sammansvärjningar och gatustrider ha icke framträdt så tidigt, som man i allmänhet tror. Innan ban begaf sig till (frihetskampen på) Kreta, hade han försökt sig som lärare; innan han gaf sig till att bygga barikader, anställde han en del märkliga experimenter med hvita kaniner. Estersom han icke haft lycka med sig i College de France, der han erhållit den äran att få aflösa sin far, blef han uppbragt på reeringen, hvilket var lätt förklarligt, och blef at brist på bättre republikanare. Nu utbrast upproret på Kreta; han seglade då till Athen och kastade sig hufvudstupa in i rörelsen. IIöljd med ära, återvände han till Frankrike, der han, eftersom han ej hade någonting att göra och inga penningar att förstöra, började besöka de allmänna mötena och krångla med poliskommissarierna. Hans oförskämda uppträdande ådrog honom ett par polisrättsdomar och en duell med Paul de Cassagnac, hvilket satte kronan på hans popularitet. Hans varner ölvertygade honom lätt om, att han var en handlingens man och att Rochefort endast var en stackare i jemförelse med honom. Ian lät icke säga sig detta tvenne gånger. Vid Victor Noirs begrafning öfverträffade han vida representanten for första valkretsen och ledde hela rörelsen. Han är emellertid i grund och botten godmodig, alls icke blodtörstig, utan tvärtom uppfylld af menni