Göteborgsposten – 21 februari 1870, sida 2

hade något eget intresse af hvad hon meddelade honom, utan att hon gjorde det endast af intresse för sanningen och vördnad för sin mans minne. När han, Lionel Dale, kunnat aterupe rätta henne i allmänna opinionen genom att taga plats vid hennes sida, hade han ej gjort det; nu var det for sent, intet åtaörande från hans sida kunde göra hvad som skett ogjordt, och han kunde derföre ej tro att hon genom detta steg försökte ställa sig in hos honom för att befordra sina egna intressen. Efter att en stund ha öfvertänkt saken, beslöt hon att skrifva ett bref, som Larkspur skulle bära till prestgården. Lady Eversleigh använde en god stund på skrifvandet af detta bref och mörkret hade inbrutit långt innan det blet färdigt. Då hon ringt efter ljus tillsade hon den person som inbar dem, att hennes middag ej finge serveras förrän hon ringde efter den. Sålunda inträffade intet afbrott i hennes göromål, förrän mr Larkspur infann sig hos henne. Lady Eversleigh skulle just börja säga honom hvad hon gjort, då han förekom henne genom följande ord, uttalade i en ton som mycket skulle ha förvånat hans intimare bekantskaper, alldenstund det låg verklig känsla deri: — — Jag fruktar att det är för sent. Jag fruktar att Carrington varit oss öfvermäktig och utfört sitt dåd. — Hvad menar ni? frågade lady Eversleigh som blef rysligt blek. Har någon skada drabbat Lionel Dale? Mr Andrew Larkspur omtalade då för lady Eversleigh det rykte som hunnit till staden. och om hvars sanning en hemlig instinkt försäkrade dem båda. De voro