Göteborgsposten – 21 februari 1870, sida 1

— Tror ni att det vore klokt handladt? frågade han slutligen. — Hvilket? — Hvad ni föreslår. Ni säger att Douglas är kär i Pauline och jag har sett tillräckligt för att inse att ni har rätt deri. Men om han älskar henne, är han just den man som är i stånd att uppoffra alla andra konsiderationer för hennes skull. Tänk om han skulle gifta sig mer henne? Skulle ej det vara ett streck i räkningen för oss? — Ni är tokig, Reginald Lversleigh, utbrast Victor föraktligt; ni borde känna mig tillräckligt för att veta att jag tagit alla möjliga omständigheter i betraktande. Douglas Dale älskar Pauline Durski och skulle uppoffra alla verldsliga intressen för hennes skull, han skulle gifta sig med henne, äfven om hon vore mera ovärdig hans kärlek än hon är. Men ickedestomindre skall han aldrig göra det. — Huru skall ni förekomma ett sådant giftermål? — Det är min hemlighet. Lita på att jag skall förekomma det. Kommer ni ihåg vår öfverenskommelse den afton vi träflades i Frimley? — Ja, svarade Reginald med en röst som knappt var högre än en hviskning. — Godt, jag skall troget uppfylla min andel af denna öfverenskommelse, lita på det. Innan det nyss ingångna året är tillända skall ni vara en rik man. — Jag behöfver rikedom, Victor, svarade baroneten ifrigt. Det finnes menniskor som kunna bära fattigdom; men jag är ej af dem. Om min ställning ej snart förän