Göteborgsposten – 21 februari 1870, sida 1

ALA — — — egentligen inom en särskild grupps af denna kammare port6e, särdeles då i sådana frågor icke ingår något element som direkt kan hänföras under rubrik den materiela nyttan. För denna grupp, som ingalunda är fåtalig, är tolerans en främmande ide, och att så är förhållandet visade sig tydligast då en af kammarens ledamöter slutade sitt föredrag med en särskild erinran om de frisinnade åsigter som bondeståndet hyllat vid den sista ståndsriksdagen. I Andra kammaren var det blott tre talare som uppträdde mot förslaget, och af dessa endast två, neml. d:r Rundgren och Liss O of Larsson, fuilt decideradt. Hr Ehrenborg anförde mot detsamma betänkligheter, som han dock sjelf undanröjde, men dermot ogillade han bestämdt att främmande trosbekännare kunde få väljas till riksdagsmän. Jag tror icke att hans uttalande i senare fallet inverkade på någon, ty det var klart, att godkändes förslaget rörande förändring i 28 8 regeringsformen, så måste deraf följa att den föreslagna ändringen i 26 S riksdagsordningen äfven måste antagas. Erkännas bör att lika ömtålig som d:r Rundgrens ställning var, enär han an-åg sig böra representera statskyrkan, lika skickligt förde han dess talan. Han begagnade alla de skäl som mot förslaget kunde anföras; han grupperade dem val, men det blef uppenbart att när han kom till den del af byggnaden då den sista stenen skulle anbringas, just den som erfordrades för att göra uvaltvet storkt och fulländadt, så fattades horom det behöfliva materialet, och till hans stora förtjenst lander att när hans talrika motståndare nedbrutit den ena stenen etter den andra i byggnaden, så törsökte ban ej att ånyo uppföra den. Det var klart att alla förnämligast vände sig mot honom, och man såg honom flitigt göra anteckningar, men han begagnade dem icke, och, som jag förut omnämnt, han begärde ordet endast en gång. Liss Olof Larsson upptog under fullt en HmEA-Kammareae tid med argamsgtot mot förslaget. Att dessa blifvit honom bibringade är otvifvelaktigt, men han återgat dem ganska bra, och det kan ej nekas, att han visade sig ega en ganska stor reproduktionstörmåga. Förslagets motståndare hade — jag vet det från säker hand — under middagsrasten försett honom med några nya argumenter, men han begagnade dem icke, påtagligen dertöre att äfven han insåg fåfängligheten af att kämpa mot strömmen. Förslaget försvarades med öfvertygelsens hela värma af många talare. Bland dessa vill jag särskildt nämna hr Victor Rydberg, som först fick ordet, hrr Kolmodin, Wijk, Dahm, Ribbing, frih. Gripenstedt, hrr Winkrans, Hedin och Key, likaledes af kyrkoherdarne Witt och Lithner. Flera af dessa yttrade sig med en så ofverlägsen talang, att de uttömde ämnet, utan att den ene egentligen uvprepade den andres argumenter. Äfven Carl Ivarsson gillade förslaget. Men lika högsinnadt som de förutnämnde talarne motiverade sitt gkännande af förslaget, lika — praktisktbehandlades det af honom, ja man kan säga affärsmessigt. I förslagets antagande kunde han icke spåra några fördelar, men icke heller några farork, han hoppades vatt debet och kredit skulle gå ihop. I hela hans föredrag låg den flinthårdaste prosa, något statsutskottsaktigt, och han antydde lite afundsamt att om ej saken vore klar, så skulle ej de mer eller mindre lyckade talen verkat från eller tll. Hr Medin och ett ej ringa antal tillhörande f. d. bondeståndet förklarade sig ej vilja antaga förslaget, enär de ansågo att här — ——