Göteborgsposten – 21 februari 1870, sida 1

hämnd, han fruktade mer än allt annat att bli föraktad af dem som tillhörde hans klass. Detta är det slafveri som verldsmannen sjelf ålägger sig — dessa äro de fjettrar som sådana män som Reginald Eversleigh smida åt sina egna själar. Men innan vi steg för steg följa sir Reginald på hans mörka bana, måste vi ännu en gång återvända till de besynnerliga gästerna å värdshuset i Frimley. Det var ingalunda i Jane Paylands smak att tillbringa juldagen ensam i ett värdshus, som ej hade någon vidare festlig anstrykning än en särskildt reqvirerad bättre middag, den hon i all enslighet fick förtära. Att gå ut och promenera i sådant väder skulle hon knappt kunnat tänka på, äfven om hon haft något sällskap, och att gå ensam — det kunde aldrig falla Jane Payland in. Dagen hade varit ytterst tråkig för kammarjungfrun, emedan hennes matmor varit oupphörligt upptagen af angelägenheter, om hvilka hon ej hade någon kännedom, och denna okunnighet, som äfven i London var förarglig, blef nästan odräglig i det tysta, och dystra Frimley. När lady Eversleigh på aftonen gick ut åtföljd af den hemlighetsfulle person, i hvilken Jane Payland igenkännt hyresgästen i samma hus der de bodde, erfor hon en förvåning som var en liten omvexling i enformigheten, och den omständigheten att mannen med den gamlika fysionomien bar en korglåda ökade hennes förvåning. — Jag är nu nästan säker på att de stå i något slags förhållande till hvarandra, och hon har kommit hit ned med honom för att helsa på sina slägtingar, sade Jane