Göteborgsposten – 21 februari 1870, sida 1

af kamrarnes utmärktaste ledamöter uppträdt för utvidgade medborgerliga rättigheter åt de främmande trosbekännarne. I Första kammaren afgjordes den stora humanitetsfrågan redan på förmiddagen. I Andra kammaren diskuterades den både på föroch eftermiddagen och voteringen fullbordades der först klockan 14 11. Jag betviflar att tidningsreferenterna, som i ordets sannaste bemärkelse blefvo öfveransträngda, förmå återgifva alla de lysande föredragen, och jag befarar att de i alla fall ej skola kunna inrymmas fullständigt i tidningarne; men jag förmodar att det som i tidningarne blir meddeladt skall vara tillfyllestgörande för att öfvertyga allmänheten derom att frågan fullständigt diskuterades och utreddes innan den blef definitivt afgjord. En särdeles märklig företeelse var att så så talare i begge kamrarne uppträdde med utförliga yttranden mot grundlagsändringen — ty att en flock af f. d. bondeståndet yttrade sig kortfattadt och andefattigt för statskyrkan, som de ansågo sväfva i fara, och mot judarne, som de fruktade skulle göra intrång, var af ingen vigt i diskussionen. En annan icke mindre märklig företeelse var, att ingen talare i någondera kammaren begärde ordet mer än en gång. Hvarje talare anförde på en gång allt hvad han ansåg hehöfligt, och det gaf åt diskussionen en friskhet, som höjde intresset. I Första kammaren var det endast tre talare som bekämpade ändringsförslaget, neml. biskop Beckman, riksarkivarien Nordström och t. d. statsrådet grefve Morner, de begge förstnämnda med all den skärpa i argumentation och dialektik som dessa begge talare eger till sin disposition. Men äfven dessa talare uppträdde egentligen icke så strängt mot sjelfva grundsatsen, ty principielt erkände de den, men desto mera strängt ogillades att förget icke innehöll de at dem såsom behötga ansedus inskränkningarne — befarande nomligen foijden deraf att domareoch lärarenande kristna befattningar kunnå anförtros frä och mosaiska trosbexännare Öm j icke. missförstått dessa talare, så var deras truktan egentligen riktad mot katolicismen. g försvarades talangfullt och skarpsinnigt at frih:ne Bildt, Raab och Cederströr, f. d. justitiekansleren v. Koch, prof:ne Rydin och Arrhenios, grefve Ehrensvärd, hrr Stockenström, Hallenborg, Dickson och Bergstedt, och utgången blef den som ni redan känner, 93 ja mot 18 nej. Ingen betviflade att förslaget skulle antagas i Första kammaren, men då emellertid af de 18 som röstade mot detsamma endast tre uppträdde yrkande afslag, är det egentligen märkligast att de 15 andra motståndarne iakttogo en så absolut tystnad, hvilken väl icke annorlunda kan tydas än såsom ett bevis derpå att de tvekade uppträda mot en allmänt rådande opinion. Och denna opinion är ingalunda artificiell. Den hyllas af den upplysta och fördomsfritt dömande delen at svenska folket, och derföre var det som re presentanter af stort anseende, hvilka då fråzan förra gången behandlades framställde åtskilliga spetsfundiga betänkligheter mot konstitutionsutskottets förslag, nu icke uppträdde mot detsamma. Det kan vittna om skarpsinnighet att producera dylika betänkligheter, men det vittnar om ännu större skarpsmnighet att låta dem falla när det gäller att upprätthålla och befästa representationens anseende. Rörande utgången i Andra kammaren hyste man före debattens början vissa farhågor. I kulturfrågor har denna kammare visat sig vankelmodig, eller, om man så vill, oberäknelig. Frågor af sådant slag ligga också icke Po jams i