Göteborgsposten – 21 februari 1870, sida 1

dras blir jag vanåäårad, utjagad ur alla sällskapskretsar. Jag måste bli rik, hvad det än må kosta — kom ihåg det, Victor, hvad det än må kosta. — Ni har sagt mig det förut, svarade fransmannen med köld, och jag har lofvat att ni skall bli rik. Men för att jag skall kunna hålla mitt löfte, måste ni obetingadt underkasta er min ledning. Om den stig vi tillsammans måste beträda är en mörk stig, så beträd den blindt. Lyckan vinkar vid slutet. Säg mig nu när ni väntar att träffa Douglas Dale i London. Sir Reginald omtalade sin kusins planer och gick efter ett kort samtal. Han hörde mrs Carringtons foglar qvittra och kastade i förbigående en blick in i den utsökt nätta salongen, som äfven vid denna årstid var prydd med blommor. — Förunderligt! tänkte han för sig sjelf då han lemnade huset; om en främling inträdde i denna boning, skulle han tro den vara ett tillhåll för huslig frid och enkel lycka, och dock bebos den af en afgrundsande. Han for tillbaka till staden. Han dinerade ensam hemma hos sig, knappt vågande visa sig på klubben — lord Caversham hade talat alltför tydligt och utan tvifvel varit ännu mera tydlig då han talat med andra. Reginald Eversleighs ansigte blef blodrödt af blygsel, då han erinrade sig de förolämpningar han varit tvungen att smilta. Han fruktade att träffa andra personer som äfven förlorat på spel i Hilton House och skulle kunna yttra sig lika betydelsefullt som lorden. Denne man som öfverträdde gudomliga och menskliga lagar utan fruktan för himlens