Göteborgsposten – 19 februari 1870, sida 2

Rättegangsoch Folissaker. Foliskammaren. D. 4 d:s infann sig hos slagterlidkaren C. J Friberg en qvinna med ett mycket fördelaktigt utscende och såsom det tycktes omkring tj år gammal. Hon förklarade att hon önskade få tjenst hos makarne Friberg, men då hon tillfrågades om sina betyg, blef svaret, att några sådane hade hon icke. Vi veta ej hvilken förklaringsgrund hon anförde för detta något misstänkta förhållande, men efter att ha yttrat några vackra ord om sin lust för och sitt behof af arbete lyckades hon verkligen förmå hustru Friberg att antaga henne i sin tjenst. Hon tycktes sköta sina pligter väl och husbondefolket hade ingen anledning att beklaga sig öfver att ha tagit henne i sin tjenst förrän förliden Måndag. Såväl slagtaren Friberg som hans hustru befunno sig då i sin försäljningslokal å torget. Pigan å sin sida hade fått 5 rdr att gå och betala en räkning med för makarne Friberg. Då hon emellertid icke på flera timmar derefter återkom och mannen Friberg vid ett besök i makarnes hem icke kunde komma in, emedan pigan tagit nyckeln, anade man oråd, och Friberg gick upp i poliskammaren samt anmälde saken. Till en början måste man, för att få reda på hvad den okända pigan der tagit sig för, uppbryta makarne Fribergs bostad. Det befanns då att hon icke låtit sig nöja med 5-riksdalern. Hon hade tagit snart sagdt rubb och stubb af något större värde: en krage at hillerskinn, ett par muffdiser, en klädning, en paletå, en sidensjalett. en annan, svart, af blommigt sidenmoirt, en underkjol, manschetter, tygkänger, gummigaloscher, en halsduk och en näsduk m. m. Sjaletten äfvensom kragen och muffdiserna hade legat i en tillåst byrålåda. Sedan man sålunda icke längre kunde betvifla att pigan afvikit och dervid stulit ofvannämnda saker, återstod det svåraste: att få reda på henne. Den enda omständighet som kunde på något sätt gifva vid handen, hvart hon efter sitt för från staden begifvit sig, var att hon talat halländska. Det var sålunda en möjlighet att hon, då hon skuddade stoftet af sina fötter gått söderut till sina vänner och anhöriga i de icke synnerligt väl anskrifna socknarne åt Varbergshållet till. Tvenne detektiva konstaplar utsändes följaktligen åt Mölndal till, men ehuru dessa letade efter den vackra äfventyrerskans spår lika ifrigt som om de varit ett par medeltidsriddare letande efter någon skön och oskyldig prinsessa bortförd af en drake, så kunde de dock icke finna den ringaste upplysning. En egendomlig slump ville dock att vår detekiva polis icke heller i detta fall skulle komma på skam. I närheten af Gullbergsbro hittades nemligen Måndags af en poliskonstapel en nyckel, hvilken