Göteborgsposten – 19 februari 1870, sida 1

ningsfull, ogift mö, hvilken ärade samtida ännu icke vågat placera på de arma öfverblifna Magna Charta — kort sagdt, man kan ännu vara närmare tretio-än fyrti-talet och ändå ega rättighet att med stolthet utropa: Hvad har jag icke upplefvat allt för märkliga saker i mina dar! Från tändstickorna till solmaskinen, från Liljeholmens stearivljus till gassolen i Profeten, från Neumarks blanksmörja till Liebigs köttextrakt, irån guttaperkagaloscherna till chignonen, från postfrimärket till elektriska telegrafen ! Ja, lefve telegrafen, vare sig, att den i December 1852 berättar om ett gtatsstreck der en hel orolig nation bringas till lugn och sans genom en enda kraftig vilja, eller i December 1865 sprider jubel och fröjd bland ett trögt folk fullt af hetsigheter. Lefve telegrafen! Under det att hundrade, nej, tusentals bref och tidningar i allsköns lugn öfvervintra i postpåsarne på Sprogö (endast i Köpenhamn utdelades i Tisdags 16,000 bref och 5000 tidningar, anlända med dagens post) talar telegrafen om för hela veriden allt vigtigt som händer och passerar, från preussiska kungens trontal till furst Hohenlohes bestämda fasthållande vid sin afskedsansökan (Gud, så intressant!). Lefve telegrafen, iy utan den hade vi icke redan i Onsdags kunnat emottaga den glädjepost, som förkunnade att svenska nationen -icke längre velat utöfva en orättvisa, att dess representanter genom godkännandet af grundlagsförändringarne till sörmån för främmande trosbekännare visat, att den frihetens och upplysningens sol, hvars första strälar vi redan skönja vid horisonten, ätven förmått skingra dimmorna omkring den sanningens inskrift, som står inristad i allas våra hjertan: att vi menniskor alla äro bröder och skola älska hvarandra inbördes som sådane. Att underrättelsen om den lyckliga utgången här skulle väcka stor glädje är högst naturligt, icke blott hos det fåtal medborgare, som det i främsta rummet gällde utan äfven hos de många hvilka lärt sig uppskatta det arbetsamma, energiska och intelligenta folk, som efter århundraden af skamligt förtryck slutligen genom eget värde nu äfven hos oss törvärfvat sig de rättigheter, hvartill alla menniskor dock födas, medborgarens. Här är icke platsen och det torde för öfrigt vara fullkomligt obehöfligt att orda om de förtjenster dessa främmande tresbekännare inlagt specielt om detta samhälle, vi glädja oss endast öfver att rättvisa blifvit utötvad, att krafter, hvilka hitintills icke fått, icke egt rättighet att verka i riktningar, hvari de kunnat bli välsignelserika och gagnande för det gemensamma fäderneslandet, nu ändtligen lösts från de bojor, hvari de så länge varit sjettrade. Genom detta beslut har svenska folket inför hela verldens ögon tagit ett ytterligare steg på bildningens och rättrådighetens bana. Den ofördragsamme, den missnöjde, ja, hvarför icke säga det rent ut, den missundsamme, som håller så strängt på sin rena lära, han gånge till doms med sig sjelf, han ransake sina egna njurar, han tänke på skriftens ord: Ilan som skådar hjertan, Han vet hvad Andans sinne är ! Vi anmärka i förbigående, att i samma ögonblick som detta riksdagens beslut vinner K. M:ts sanktion, så eger äfven vår stad en betydande välgörenhetsinrättning mera, i det den nu snart fullbordade ÅAmalia Uertsas stiftelse då tillfaller kommunen. Testator, all. grossh. P. S. Hertz, yttrar nemligen i sitt testamente rörande denna stiftelsc bl. a. följande: ,,Då mosaiska trosbekännare här i landet erhållit fullt medborgerliga och politiska rättigheter i likhet med landets öfriga innevånare, bör den här stadgade inskränkning i afseende på kostnadsfri upplåtelse at lägenheter i ifrågavarande boningshus till medlemwar af mosaiska församlingen härstides upphöra, samt förthy sådan upplåtelse ega rum till medlemmar af kommunen, utan afseende på deras trosbekännelse.Från en af våra grannstäder, det lilla trefliga Alingsås, klagas öfver nattlig osäker het. Man slår ut rutorna till brunussalongen och bedrifver ofog inom dess murar. Och polisen har ingen hand med bofvarne. Det måtte vara ovanligt milda naturer på de båda rättvisans öfvervakare der i staden. När de någon gång ligga i håret på störare afallmänna ordningen, sker det endast för att putsa och frisera dem. Ni påminner er kanhända den roliga historien från i höstas, då det gällde att ta reda på de båda rånarne, som begått inbrott i Gamlestadsbergen? Vi äro i tillfalle att lemna ett nytt bidrag till de båda hedersmännens karakteristik, väl förståendes politigubbarnes, icke rånarnes. Sistl. höst då frukten började mogna i de täcka trädgårdar, som omgifva de flesta husen i Alingsås och som gör att staden, sedd i fågelperspektiv, för att begagna en gammal bild, liknar ett fat krältor med dill omkring, började lustgårdarne att nattetid besökas af objudna gäster, hvilka ansågo de mogna frukterna särdeles tjenliga till såväl att genom hemtning fås som ock att spisas Oo A12 AHil am han sn