Göteborgsposten – 18 februari 1870, sida 3

ernå en lösning af den monarkiska frågan. Hertigen af Montpensier har neml. besökt Madrid och der haft ett långvarigt samtal med Prim, hvaraf man slutar till, att denne omsider gått in på hertigens kandidatur. Italiens regering föreslår en inskränkning i sin budget af 14,683,000 fres. Ytterligare högst betydande inskränkningar komma att vidtagas af krigsministern. Det tal, som konung Wilhelm af Preussen hållit vid Nordtyska riksdagens öppnande och hvaraf telegrafen meddelat ett fullständigt utdrag, förtjenar uppmärksamhet genom den bestämda och tillitsfulla ton, hvarmed Nordtysklands protektor i detsamma riktar sina ord både till Sydtyskland och till utlandet — å hela Tysklands vägnar. Grefve Bismarck har antagligan funnit det ändamålsenligt att låta hela Tysklands nationala sammanhang och beskyddande genom Preussens militära välde bli starkt betonadt i ett ögonblick, då den största af de sydtyska staterna står i begrepp att lossa på det alliansförhållande, som binder det vid Preussen, och då grannen på andra sidan Rhen med ökad uppmärksamhet följer utvecklingen i staterna söder om Mainlinien. Konung Wilhelm yttrar neml. bl. a.: ÅAlla de fördrag, som afslutats mellan Norden och Södern, afgifva en borgen för det gemensamma fäderneslandets säkerhet och välfärd, och förtroendet till förbindelsen med Sydtyskland hvilar på fullkomlig ömsesidighet. Känslan af, att Nordoch Sydtyskland i nationalt hänseende höra tillsammans, de tyska furstarnes löfte, hvilket de ömsesidigt satt i pant, samt gemensamheten i fäderneslandets högsta intressen gitva åt vårt förhållande till Sydtyskland en fasthet, som är oberoende af de politiska lidelsernas vexlande böljor. Med dessa böljor menas naturligtvis de senaste händelserna i Baiern. Konung Wilbelm påminner sin allierade söder om Main om, att de pantsatt sitt ord. Man kan häraf draga den slutsatsen, att grefve Bismarck ej vill gå in på något ministerskifte i Baiern. Detta torde dock bli nödvändigt, sedan nu äfven deputeradekammaren med definitiv majoritet antagit det föreslagna misstroendevotum mot premierministern Hohenlohe, som ock funnit sig nödsakad att begära sitt afsked, fastän konungen ännu icke beviljat det.