Göteborgsposten – 17 februari 1870, sida 3

pelarne i den brusande strömmen, den lan Samt rullande omnibusen, ångaren på floden, jernbanvagnarne som fara fram öfver våra hufvuden, byggnader under uppförande, framsidorna på de tvähjuliga droskorna och baksidorna på stadsbuden, kort sagdt, allt som kan begagnas, såvida naturen eller staten icke lägger några hinder deremot. Vi vilja sålunda först och främst betrakta några minäre vanliga sätt att annonsera. lörst och främst på trottoirerna. Med tillhjely af en pensel och ett slags svart färgsubstans, som måste ha egenskapen att torka fort bli dess: under nattens heliga tystuad öfvermålade med kungöranden som mäste falla i ögonen på hvar och en som har ögon att se med, och som icke stannar hemma eller endast färdas åkande eller ridande. Icke ens kyrkorna ha blifvit skonade. Framsidan af predikstolarne uthyrdes en tid för annonsering till temligen höga priser, men denna idå höll icke, vare sig att detta berodde derpå, att kyrkogängarne af båda könen hade ögonen öfverallt utom på predikstolen eller på en alltför sträng censur, som endast medgaf utbjudande af föremål, hvilka tillhörde det andliga området. kitt lyckligt påhitt är deremot att begagna teaterafsischerna för annonsering. Härvid går man tillväga på wå sätt. Iittdera låter direktören ett löst blad, afsedt uteslutande för annonser medfölja aftiscen eller också arrenderar en enda annonsör hela affischen för sitt enskilda bruk. Den bekante parfymhandlaren Rimmel i London har sålunda under flera år disponerat öfver aftischerna vid de flesta af Londons teatrar och antagligen förtjent ganska ansenliga summor derpå. Detta sätt att annonsera på affischer har det företrädet att det kommer alla de deri intresserade till godo. Teaterdirektören slipper alla utgifter för affischer, den annonserande är säker om att så småningom eröfra den publik som besöker teatrarne och denna får elegant tryckta, at de sinaste och nyaste vällukter doftande affischer i handom i stället för gamla smutsiga papperslappar. Att hvarje stationshus utmed de engelska jernvägarne blir beklädt med jättestora plakater följer nästan af sig sjelft och är äfven fallet utom England, men avertissementerna ha nu också smugit sig in i det inre af vagnarne och liksom parasitväxter klängt sig fast på hvarenda fläck af vagnsväggarne. Många af dessa tillkännagifvanden ba särskildt afseende på tid och rum, såsom t. ex. den öfverallt förekommande uppmaningen att hvar och en i tid bör försäkra sitt lit mot jernbaneolyckor. I tid4 betyder antagligen, innan man är krossad, stekt, kokt eller sprungen i luften. När man nu med blixtens hastighet ångar igenom en underjordisk tunnel eller fram öfver Londons hustak, kan det vara rätt uppbyggligt att tänka en smula öfver detta vi tid. Den, som har varit nog försigtig att försäkra sitt lif, skall naturligtvis gnugga sina händer i glädjen öfver, att han icke har lefvat och icke heller skall dö förgäfves; men den, som icke i tid har sörjt för det timliga, skall helt säkert bli allt annat än glad till mods vid asynen af detta memento mori. Pufrar för billiga likistor, vackra och eleganta begrafningar påträffas ofta i de engelska jernvägsvagnarne och ha väl äfven sitt berättigaude just på nämnde ställen, åtminstone fullt lika mycket som puttar för nyuppfunna hästskor, patenterade hackelse-maskiner eller tidningar, som icke längre åtnöja sig med att kappas om hederstiteln landets billigaste och mest spridda tidning, utan som nu kallar sig the largest paper in the world-. Det kategoriska superlativet spelar i allmänhet en stor roll i England. En uppåtsträfvande liktornsoperatör i Wien skulle åtnöja sig med att titulera sig Wiens förnämste liktornsoperatör, i Berlin skulle han säga Tysklands, i Paris Europas, men i London drar han till med den ypperste Åf the world. Det är icke lätt för de annonserande att hitta på nya idecr med hänsyn till sjelfva annonsssättet. Ett ganska qvickt påhitt var det sätt, hvarpå en ny komedi Love bound blef bekantgjord. Nio karlar, som hvar och en bar ett stort, hvitt plakat fram på bröstet och ett annat på ryggen, gingo efter hvarandra framåt gatan. På den förstes plakat stod måladt ett kolossalt L, på den nästes ett O och så hela vägen ända till D på den sistes. Det var ej mången som gick förbi den sällsamma processionen utan att stafva igenom det hela. Det är icke lätt att hitta på något som riktigt faller i ögonen, men i London kan man ännu lära mycket på detta område. I hvarje ej alltför tarflig butik vecklas allt kopparmynt in i ett prydligt konvolut, hvarpå butikens adress är trycki och som sålunda tjenar till ett slags rtekommendationsbref. En hvar, som köper för några pence bröd eller äpplen, rökt sill eller lefver till sin hund, kan vara säker på att få det köpta insvept i ett omslag som bär säljarens adress lika säkert som hvarje juvelsetui invändigt bär Juvelerarens tryckta adress i guldbokstäfver på sammet eller siden. John Bulls stolta ord: My house is my castle hålla ännu streck i de allra flesta fall och jag kan förmena en hvar, som icke är försedd med ett domstolsutslag, tillträde till mitt hus, men hvarken lås eller bommar, hvarken natureller folkrätt kunna beskydda mig mot avertissementernas fruktansvärda här. Mellan d. 23 och 30 December, alltså under loppet af en enda vecka, blefvo under mitt vistande i London följande avertissementer specielt adresserade till mig, insmuglade i min bostad, dels genom posten, dels genom särskilda bud, dels under skepnaden af telegrammer, neml.: 22 från vinhandre, innehållande fullständiga priskuranter, 32 från chus och andra välgörande inrättningar, 18 från religiösa sällskaper, 15 från tandläkare, 8 från upptostrings-anstalter, 26 från parfymörer, furagehandlare, hundläkare, lanbibliteksföreståndare, begrafningssällskaper o. s. v., inalles 135 avertissementer, alla prydligt kuverterade samt ordentligt försedda med mitt namn och min adress; några af dem hade påtryckta bokstäfver, som betyda kunglig tjenst, vilket gat dem utscende att komma från någon ministericl byrå, andra åter voro inlagda i konvoluter, som förvillande liknade vissa telegrafbolags kuvertor. Då det icke är lätt att gissa, hvad som can gömmas i ett sådant konvolut, är man tvungen itt bryta dem alla. Etthundradetretiofem dylika privatskrifvelser exvedierade till en enda individ under loppet af en nda vecka! Huru många sådane bref ha då icke mder samma tid kringspridts öfver hela London! luru mycket folk har icke varit sysselsatt ensamt ned att skrifva på adresserna! Hvilken mångfald tid, krafter och penningar förbrukad för detta änamål! I början af September månad förra äret var just Luzern och ämnade mig derifrän till Bern, hvarest 13 stämt möte med några vänner i Berner Ilof-. — Tror ni att jag behöfver telegrafera efter rum: