Göteborgsposten – 17 februari 1870, sida 2

var allvarligt och förbehållsamt; det var ej lätt att genomskåda honom. Gordon Graham kastade sig tillbaka mot vagnsdynorna med en suck af förtviflan. — Denna olycka har tillintetgjort alla våra förhoppningar, Lydia, sade han. Jag tror verkligen att du är den olyckligaste qvinna jag någonsin träffat på. Efter att i tio års tid ha kastat ut dina nät i de äktenskapliga fiskdammarne, stod du just på punkten att draga i land en präktig fisk — och i sista ögonblick går din blifvande man och dränker sig under en jagt. — Hvad skulle du säga om denna händelse, som du tror vara olycklig, i stället vore en lycka för oss? frågade Lydia betydelsefullt. — Hvad f-n menar du? — Hvad du har trög uppfattning i dag Gordon! utropade damen otåligt; Lionel Dales inkomster voro ej högre än femtusen pnnd om året — en mycket obetydlig summa för en qvinna med min åskådning af lifvet. — Och din talang att göra skulder, mumlade hennes bror. — Minns du bestämmelserna i sir Oswald Eversleighs testamente? — Skulle tro det, svarade kaptenen; det talades ej litet om det testamentet en lång tid efter baronetens död (Forts.)