Göteborgsposten – 17 februari 1870, sida 1

mentspastor Lundgrens i protokollet intagna enkla och praktiska förslag blef då antaget såsom det elda tillsvidare gällande reglemente för inrättningens verksamhet men har alltsedan fortfarit att vara gällande. En liten hemmansdel på Hisingen om circa 12 tunnland jord inköptes, hvilken nu genom gåfvor och köp ökats till 45 tunnland, och samme man som ännu finnes såsom dess föreståndare, Herr J. Larsson, blef då dertill antagen. — Den 22 Oktober 1847 intogs den förste gossen der till föräldravård, och dermed var verksamheten i Herrans namn börjad — ty på Ilans välsignelse var allt afsedt att hvila. Under de derpå följande sex månaderna intogos 6 gossar, alla bland de mest förderfvade och vanvårdade inom samhället, på hvilka dock den ömma föräldravård, som Institutet kunde lemna, snart nog visade sin förbättrande inflytelse. Det lilla hus vi då egde, med två små rum och kök i nedra våningen samt en vindskammare, som användes till skolrum, befanns dock vara alltför trångt för att medgifva en ökad verksamhet, hvadan man 1848 beslöt att uppföra det boningshus, i hvilket inrättningen ännu är inlogerad. I detta hus inflyttade man hösten 1849 och året derpå intogos åter 3 gossar. — Sedermera ökades antalet till 12, två eller tre år derefter till 13, och dervid borde man kanske hafva stadnat, men tvingande omständigheter hatva dock under de sednaste 6 åren förmått styrelsen att lemna plats för ännu flera, så att antalet elever under dessa år sällan understigit 21, och vid ett tillfälle uppgått till 24. Inalles hafva 92 gossar åtnjutit vård vid Institutet, deraf i närvarande stund, sedan trenne för kort tid sedan utgått, 20 finnas qvar; hvadan sedan Institutets stiftelse 72 derifrån utgått. I den mån, det varit möjligt följa dem på spåren, har det skett, och af de anteckningar en här tillgänglig matrikel gifver vid handen, visar det sig att at dessa 72 de 52 varit iständ att försörja sig sjelfva. Tre af dessa 52 bafva under tiden aflidit, men flertalet af de andra hafva goda och lönande anställningar. Af de öfriga utgångna hafva 12 hemfallit åt brott och hafva sålunda bidragit att befolka fängelserna, och om 8 har man dels inga dels föga tillfredsställande underrättelser. Sådan är i korthet den tafla Institutets verksamhet företer. Jag vill blott dertill lägga en företeelse, som är väl värd att beakta. Bland de 12 fästningseller ransakningsfångar som från Institutet utgått, tillhör blott en antalet at de 20 första elever som der vårdats, och flertalet af de åt brott hemtallna, derifrån utgångna, faller bland de senare årens elever. Detta tyckes bevisa riktigheten at den många gånger uttalade satsen, att förbättring af vanvårdade och vilseförda barn säkrast vinnes om man är i tillfälle att fördela dem i smärre grupper, helst 6 a 8, högst 12 i en familj. En sådan anordning har af ekonomiska skäl hittills ej kunnat ske hos oss, — framtiden får visa hvad dervid kan åtgöras; men ett hoppas jag dock genom det anförda hafva ådagalagt, nemligen att intet skäl finnes för intagandet på Institutet af ett större antal gossar, än det som senast ansetts böra vara maximum, eller 20. Slutligen vill jag ej vid denna redogörelse förbigå att lemna en rättvis gärd af erkänsla åt Istitutets föreståndare hr J. Larsson, som snart grånat i sin mödosamma tjenst, ofta med svår otack lönad Just af dem, som borde vara mest tacksamma, eller de stackars vilseförda barn, hvilkas vårdare han varit. Dock har han äfven haft många fröjdestunder, synnerligast då han fått erfara att någon förvillad son återvändt på rätta vägen. Då fröjdas han och tackar Gud, och Honom få äfven vi tacka för den välsignelse Han i sin nåd gifvit åt vårt svaga arbete! Fattigvärden. Ett af vår tids vigtigaste och ätven ifrigast diskuterade problemer är det om fattigvården. Pattigskatten trycker allt tyngre och tyogre på samhällena, och det synes vara ett nedslående faktum, att med dessas stigande utveckling och ländernas växande kapitalbildning följer som en skugga pauperismens tillväxt. Den härigenom stigande kommunalskatten föranleder ock höga klagomål i alla landsändar. Medgifvandet af det till en del berättigade i dessa klagomål visade sig i förra riksdagens hållning. i det att denna beslöt en fullständig omkastning i de hittills tillämpade principerna för beviljandet af fattigunderstöd. Denna omkastoing gick till en motsatt ytterlighet mot hvad som var förut lagstadgadt och var i viss mån obillig ätven den, hvarför regeringen också ej sanktionerade den, utan i stället valde att låta hela ärendet granskas och undersökas af en ny komitå af insigtsfulla män. Riksdagens beslut var förnämligast riktadt mot det missbrak, som ännu arbetsföra personer kunde gora af lagen, hvilken bjuder kommunen att försörja en hvar, den der icke kan försörja sig sjelf — en latitud som väl torde tåla vid någon begränsning. Huru det nu än må gestalta sig med denna sak vid dess nya utredning, kan man dock sluta till, att de humana principer, som utmärka vår nuvarande genom konung Osc att 1A än vänta Nn ella A