Göteborgsposten – 15 februari 1870, sida 2

Rattegangsoch Folissaker. Poliskammaren. I går fortsattes förhöret med häåktade åkaren J. A. Alldin, misstänkt för att ha anlagt mordbrand i sitt hus N:o 140 i Majornas 5:te rote, hvilket, tilllika med ett uthus, d. 4 d:s nedbrann. Sedan Alldin blifvit införd tillfrågades han huruvida han icke nu kommit på bättre tankar och genom en sanningsenlig bekännelse till någon del ville försona sitt brott och lätta sitt samvete. Alldin svarade härpå att han aldrig umgatts med planen att tända eld på huset och ännu mindre vidtalat nason göra det; hans samvete vore i dessa fall fullkomligt rent. Hvad arbetskarlen Anders Johansson (Länsmannen kallad) vid förra förhöret vittnat, nemligen att Alldin skulle vidtalat honom att tänua eld på husct, förklarade han vara helt och hållet ogrundadt och endast tillkommet af den orsak eatt Johansson vore ond på Alldin derför att, sedan han från A. stulit 2 rockar och 2 par skor och derför sått förebraelser, han blifvit nekad att längre köra Alldins häst. Af de många vid detta förhör hörda vittnen voro de för Alldin mest graverande följande: Manspersonen Petter Sönnegren, hvilken upplyste att då han Söndagen före branden passerat förbi Alldins nykterhetsvärushus vid Smala vägen hade A. kommit ut och bedt honom stiga ner i källaren. Der hade han blifvit bjuden på kafle af Olivia Andersson, som jemte tjenstilickan Josetina Gullberg var inne i källaren. På Sönnegrens fråga hvarför Alldin hade boningslägenheter på två ställen och hvarför han icke hyrde ut lägenheten i sitt hus i Masthuggsbergen då han icke begagnade den, hade Alldin svarat att den lägenheten skulle snart försvinna, samt tillagt att heldre än att kreditorerna fick huset att skratta åt, skulle han minska det betydligt. Dessutom upplyste Sönnegren att Alldin för någon tid sedan sålt huset till ofvannämnde Anders Johansson och då han sedermera ångrat sig samt velat att köpet skulle återgå, hade han haft mycket krångel med Johansson, hvilken dock slutligen gifvit med sig mot det att han skulle hyresfritt få bebo en lägenhet i huset till d. I nästk. April. Detta vilkor förtröt Alldin, som en gång yttrat till Sönnegren att Johansson snart skulle få skaffa sig annat tak öfver hufvudet. Vid flera tillfällen hade Alldin talat om planen att tända eld på huset, men hade ej uppmanat Sönnegren att göra det, hvilken alltia bedt A. afstå från dylika brottsliga uppsåt. Detta vittnesmal bestreds af Alldin, som förklarade att han skänkt huset till Johansson mot det denne skulle låna honom omkr. 400 rdr. Tills A. iterbetalt dessa penningar skulle Johansson få draga reveny af huset. Då emellertid Johansson icke kunde skaffa några penningar återtog Alldin det bortskänkta huset. Åkaredrängen Andreas Johansson, hvilken en tid bott i det nedbrunna huset, berättade att Alldin tlera gånger omtalat för honom det han (Alldin) hade för afsigt att tända eld på huset samt visat huru lätt detta kunde låta sig göra genom antändandet af en halmkärfve som blifvit upprest i ett skåp i Alldins kök. Johansson hade dock icke blifvit vidtalad att verkställa antändningan. På tillfrågan af polismästaren huruvida detta vittnesmål äfven vore falskt, svarade Alldin att det vore sannt, men förklarade att det icke var han utan Andreas som börjat samtalet om antändningen emedan Andreas var ond på Länsmannen. Deremot hade han aldrig talat med Andreas om halmkärfven som stod i köksskåpet. Arbetskarlen Johan Andersson blef derefter inkallad och upplyste att han d. 1 d:s träffat Alldin, som då frågat om Andersson visste någon som skulle vilja åtaga sig att tända eld på hans hus i Masthuggsbergen, samt lofvat Andersson 100 rdr i belöning ifall han skulle vilja göra det. Andersson afböjde dock med afsky förslaget. Alldin hade då sagt att inom några dagar måste huset vara borta, annars toge hans kreditorer det ifrån honom. Afven detta vittnesmål förnekade Alldin, men sedan Andersson förklarat att han kunde taga det på sin ed, medgaf A. att han möjligen haft ett dylikt samtal med Andersson, men då endast schåsatt med honom, isynnerhet som han kunde bevisa att han hade mycket goda affärer-. Drängen Anders Petter Andersson, som varit i tjenst hos Alldin, hade kort före Jul kommit att samtala med Olivia Andersson, som då berättat att Länsmannen omtalat för henne att Alldin erbjudit honom en betydlig belöning om han ville sätta fyr på det gamla strunthuset i Masthuggsbergen. Kort efter jul hade Ålldin frågat honom om han skulle vilja förtjena sig en redig häst och en redig kärra. På Anderssons fråga huru han skulle bära sig åt för att kunna göra detta hade Alldin svarat att det vore mycket lätt om Andersson endast ställde om Satt det brann uppe i bergen.