Göteborgsposten – 15 februari 1870, sida 2

utropade han, hästarne äro färdiga. Jag passerar genom byn och derifrån till flodon; hvarochen af oss tager en olika väg och vi skola alla träffas på flodstranden der vi i dag passerade floden. Inom mindre än fom minuter suto alla i sadeln och trampet af hästar förkunnade deras affärd. Reginald Eversleigh var ibland dem, knappt medveten om hvad som föregick omkring honom. Syn, hörsel, iakttagelseförmåga, allt tycktes tillintetgjordt hos honom. Huru han blef skild från sina följeslagare visste han ej; men då han åter kom till sina sinnen, fann han sig allena på en jemn slätt och på afständ såg han åtskilliga ljus dunkelt framlysa i mörkret. Det tycktes som om hästen kände till vägen, ty han gick rakt emot dessa ljus. Djuret tillhörde kyrkoherden och hade utan tvifvel ofta varit i denna trakt. Reginald Eversleigh gjorde intet försök att styra hästen. Hvad brydde han sig om hvart det bar? Han hade glömt sitt löfte att träffa de andra vid stranden af floden; han hade glömt allt, utom att ett demoniskt verk blifvit utfördt i tysthet och att resultatet af detta verk kommit som ett dunderslag för baroneten. — Vic:or Carrington har sagt mig att denna förmögenhet skall bli min; han har misslyckats en gång, men han skall ej alltid misslyckas, sade han för sig sjelf. (Forts.)