Göteborgsposten – 15 februari 1870, sida 1

var synligt, och midti vattnet sträfvade den förskrämda hästen mot andra stranden. Carrington drog fram något ur bröstfickan under det han gick öfver bryggan och närmade sig det ställe der djuret nu försökte komma upp på den sluttande stranden. Då Carrington kom dit, hade hästen fått upp sina framfötter på land och försökte just att få fäste med bakfötterna; men läkaren som ställt sig straxt till höger om djuret sköt honom genom hufvudet. Hästen föll tungt tillbaka och drogs bort med strömmen. Victor Carrington stoppade åter pistolen i sin ficka och stod en stund orörlig blickande i vattnet. Han vände sig derefter om sägande: — Nedanför bryggan skola de sannolikt ej söka honom — jag tror jagten gick åt vester. Han löste lugnt den häst han ridit, satte sig ännu en gång upp på honom och red, ej särdeles fort, i motsatt riktning mot det håll hvaråt Hallgrove låg. Hans betraktelser voro af det mest tillfredsställande slag. Han hade haft framgång oah det var endast framgång han bekymrade sig om. Då han tänkte på sir Reginald Eversleigh, sväfvade ett föraktligt småleende på hans bleka läppar. — Att arbeta för en sådan svag stuckore som han, sade han för sig sjelf, skulle verkligen vara förnedrande; men han är endast ett medel — jag arbetar för mig sjelf. Victor Carrington hade på morgonen betalt sin räkning på värdshuset och skickat sin kappsäck till London med diligensen. Då qvällen kom, tog han af sin häst sadeln, blötte den i strömmen, band den åter på hästen,