med ett nytt nervansall på grund af3bayrarnes envishet att icke vilja låta sig spännas för den preussiska triumfvagnen. Han drager med sin vanliga nervösa häftivhet på träden mellan Berln och Mänchen, i hvilken senare stad manekinen furst Hohenlohe håller tal på tal, för att icke dep. kammaren skall störta honom och med honom bryta enhetsbandet mellan Sydoch Nordtyskland. Förgäfves! Hans ifver endast ökar bayrarnes, hvilka tydligen se, att det är hög tid för dem att draga försorg om sitt lands sjelsständighet. Konungen skrämmes upp, så att han darrar och rasar. Han har förbjudit sina anförvandter att vidare besöka slottet, och äfven de blidaste romanser exeqveras i forte. ÅBayrarne sasthänga, säger en af v. Beusts tidningar, med stor seghet vid sin forntid, och om konung Ludvig ännu i rättan tid icke vänder om och söker att återvinna sin popularitet, hör en katastrof ingalunda till omöjligheterna. Han kan väl ännu ha lust att vältra alla politikens plågor på grefve Bismarcks breda skuldror, för att få ostördt hängifva sig åt estetiska njutningar; men detta idylliska lif skulle likväl lätt kunna bli stördt af gammalbayersk kattmusik. Eller smickrar man sig måhända med, att man äfven är skyddad mot denna fara af det preussiska kamratskapet? Stå konung Wilhelms kohorter redan beredda att släcka en brand i Bayern? Nytt skulle det icke vara; ty det är ju icke så länge sedan kronprins Wilbelm uppträdde i Sydtyskland såsom chef för räddningsmanskapet. I Preussen önskar man möjligen tillochmed, att det skall komma till oroligheter i Bayern, emedan man derigenom kunde få tillfälle att taga fast fot i Sydtyskland och lösa den sydtyska frå gan med jern och blod likasom den nordtyska. Konung Ludvig leker med elden och furst Hohenlohe tyckes leka med Europa. ... Skulle vi befinna oss inför den dag, då de politiska volter, som vår tids statsman förvändt synen på folken med, bli blottade, och det storpreussiska korthuset faller tillsamman, fastän bygdt med jern och cementeradt med tyska bröders blod?