Göteborgsposten – 14 februari 1870, sida 3

han är således den, från hvilken makten utgår. Folkets vilja är intet, för påfvens toffel skola furstarne nedfalla! Det 15:de och sista kapitlet af första afdelningen förbanuar deras kyrkoplundrande gudlöshet, som påstå, att kyrkans rätt att besitta egendom beror af statens beslut. Derför lära vi, att kyrkan, såsom synlig församling at Gud upprättad bland menniskorna, har rätt att förvärfva och besitta jordisk egendom, och att hon ej af någon verldslig makt kan beröfvas denna rätt. Det anförda kan för denna gången vara tillräckligt, för att visa, det verlden utanför Rom väl behöfver att vara på sin vakt gentemot de maktlystns stämplingar, som bedrifvas der nere vid Tiberns strand, hvarest för öfrigt en händelse timat, hvilken kan bli af ej ringa betydelse för de kristnas förhållanden i Orienten. Härom skrifver en korresp. under d. 31 Jan. går egde en intressant och minnesvärd ceremoni rum i den föga besökta Benediktinerkyrkan, vid hvilken få voro tillstädes, ty det var ej allmänt bekant i Rom, att i detta ögonblick en handling utfördes af så stor vigt, som förstörandet af den kaldeiska kyrkans gamla frioch rättigheter. Det är bekant, huru påfven för vågra dagar sedan kallade till sig den kaldeiske patriarken, hvilken nyligen talat på mötet i en mot det officiela programmet ogynnsam anda, och huru han då tvang denne kyrkans dignitär att afstå ifrån de patriarkaliska privilegier, som tillkomma hans rang och hvilkas hufvudpunkt var, att patriarken ej skulle inblanda sig i päfvens utöfning af sin jurisdiktion, Det gällde nu att tillintetgöra denna sjelfstyrelse, och detta skedde i går, då patriarken måste viga till biskopar tvenne personer, hvilka påtvingats honom af påfven i hans egenskap af den öfvermyndighet, på hvilken han såsom universalbiskop gör anspråk och hvilken patriarken måste erkänna, då han stod fången i Vaticanen lik råttan i en fälla. Påfven och den latinske biskopen i Jerusalem, kardinal Barnabo, gnugga nu i segerfröjd sina händer, ty de ha lyckats bryta ett gammalt privilegium och bana väg för en stormning på det oberoende, som ännu finnes qvar inom de österländska kyrkorna. De från urminnes tider bestående patriarkaliska rättigheterna i Kalden ha upphört. Patriarken derstädes har måst lemna itrån sig sina privilegier, och påtvens skrifvelser skola hädanefter öfversvämma hans kyrka på ett sätt och med en myndighet, som hittills varit der okända. Ock så firades i går begrafningen af en primitiv kristen församling i en kall och undangömd liten romersk kyrka på Campo Marzo. En märklig tilläragelse! I sanning, ju närmare man är i tillfälle att följa prestlistens maskinationer i Rom, desto vämjeligare förefalla de en och desto mera förundrar man sig öfver att Frankrike ännu kan vilja låta sin hittills i frihetens tjenst svajande fana smutsas af att vara ett skydd och beskärm för all denna svarta uselhet, som drifver sitt spel i den gamla staden, för att qväfva allt andligt lif ibland folken. Det är också ej underligt, att de radikala i Frankrike nu allt starkare höja sin stämma mot kejsarens romerska politik, i hvilken Naposeon ock har en sårbar punkt, der han är åtkomlig och hvilken den nya regeringen ej kan försvara. I den saken skall Ollivier åtminstone icke ha så lätt spel, som i sitt motstånd mot det Rochefortska skränet. Hvad de närmare detaljerna vid de med anledning af detta och Rocheforts häktning uppståndra oroligheterna angår, sakna vi ännu, på grund at flera uteblifna poster, andra underrättelser, än dem telegrafen bragt oss. Enligt dessa, synas oroligheterna nu vara slut, sedan regeringen i enlighet med Olliviers förklaring isolerat de egentliga orostiftarne och låtit på en klubb håkta 30 st., hvilka der uppgjorde iugenting mindre än en sammansvärjning mot regeringen. Vid tillfället nedsköt en af de sammansvurna en polisagent. Pöbeln är således prins Pierre Bonaparte ingenting skyldig. Denna händelse skall väl framkalla en ay storm inom lagstiftande församlingen, der on dylik arrangerades för ett par dagar sedan at Jules Ferry, en af venstern, medarbetare i Le Temps, hvilken ställde en fråsa till regeringen angående arrestoringen at nedarbetarne i Rochesorts tidning Marseljä sen. Ollivier svarade, att regeringen icke företagit några arresteringar, utan att dessa utför s af domstolarne, för att inleda en rättslig undersökning. Ferry utbrast då i sin hänsynslösa ifver, att domstolarne redan förut voro mycket misstänkta, hvilket framkallade ett hiskligt tumult i salen och föranledde presidenten att kalla Ferry till ordningen. Det har väl varit denna rättsliga undersökning, som ledt till upptäckten af sammansvärjningen. Regeringen drager allt ifrigare parlamentarismens stöd till sig. Så har Guizot utsetts