Göteborgsposten – 14 februari 1870, sida 1

Hon hade en stor fasa för marhaftiga unga damer och en hemlig motvilja för miss Graham, hvars fängslande sätt och mera bländande skönhet alldeles undanskymde de båda fickorna Mordaunts ungdomliga behag. Mrs Mordaunt var på intet sätt en sådan mor som oupphörligt fikar efter förmånliga partier för sina döttrar, men hon skulle blifvit långt ifrån ledsen om hon fått se Lionel Dale betagen i en af dem. — Om jag ämnar följa jagten? upprepade Lydia. Naturligtvis gör jag det, mrs Mordaunt. Rida ej misserna Mordaunt? — Aldrig på jagter, svarade deras mor. De rida beständigt med sin far och då de äro i London rida de i parken; men mr Mordaunt skulle ej tillåta sina döttrar att uppträda på jagtfältet. Lydias ansigte färgades karmosinrödt af harm; men hennes harm förbyttes i nöje då Lionel Dale kom till hennes hjelp. — Det är endast en så fulländad ryttarinna som miss Graham som utan fara kan följa en jagt. Era döttrar rida mycket väl, mr Mordaunt; men ingendera uf dem är någon Diana Vernon. — Jag har aldrig haft någon särdeles beundran för Diana Vernons karakter, svarade mrs Mordaunt med köld. Lydia Graham var på intet sätt missbelåten med mrs Mordaunts stickord. Hon ansåg dem såsom ett bevis på sin egen framgång. Modren kunde ej tåla att se ett så rikt byte som kyrkoherden i Hallgrove vunnet af någon annan än hennes egen dotter.